Men ja ni kanske undrar vad det här jävla Hunger Games är för något. För att göra en 1500 sidor lång historia kort kan jag väl säga ungefär det här...

Det absolut bästa med böckerna är att de är så där svinspännande och medryckande som nästan bara barn/ungdomsböcker är. Kommer ni ihåg när man läste Fem-böckerna första gången? Eller Matilda, Häxorna, Mio min Mio och såklart Harry Potter? Den där otroligt kittlande känslan vid sista raden på kapitlet som gör att man bara måste fortsätta läsa, oavsett hur trött/hungrig/kissnödig man är.

Hungerspelen bjuder inte på några komplexa karaktärer, ett fantastiskt språk eller ens särskilt mycket orginella idéer, men gottgör tusen gånger om med spänning, passion och den där fantastiska känslan av att sugas in i en ny värld.

Panem är en väldigt skruvad men ändå verklighetstrogen framtidsprognos av Amerika. Böckerna kritiserar reality-tv, kapitalism, materialism och langar en fet dos av "stick-it-to-the-man", vilket gör att jag skulle rekommendera den till varenda unge jag ser.

Nu är jag 247 sidor in i del två "Catching Fire" och jag har försökt sluta läsa i sex timmar. Imorgon måste jag vara i skolan och plugga. Jag får inte försova mig. Men det är så svårt att låta boken vila när bara ett kapitel till så gärna förvandlas till "äh, det är ju bara 200 sidor kvar, jag kan ju lika gärna läsa klart den".

Åh ungdomsbokshetsen! Du får mig att känna mig som 14 igen! Det här kan vara någon slags kvartslivskris som jag genomgår inför min stundande 21-årsdag. Den 8:e februari är jag inte längre 20, jag kommer vara "in my 20's" och att streckläsa ungdomsböcker med äventyrstouch och alldeles för stort radavstånd känns nästan som ett desperat försök att hålla kvar vid de förlorade tonåren.

Nu ska jag äta soppa, ta en dusch och när jag bäddat sängen, då ska jag skriva en recension.

I mars har filmatiseringen av Hungerspelet biopremiär och tumblr har tagits över av en gif-tornado av klipp från filmen. Danielle tjatade om att jag var tvungen att läsa de här böckerna i julas och jag sa väl "jaja jag lovar" utan att lova särskilt väl, men nu när de är överallt kunde jag inte längre blunda för mitt löfte och för två dagar sedan gick jag in på Waterstones i Islington bara för att titta lite, men kom ut en halvtimme senare med en korpsvart box med try böcker i som alla bar texten "The Hunger Games" på sina ryggar.

Bokserien är på tumblr allmänt känd som fenomenet både Harry Potter-fansen och Twilight-idioterna älskar, bokserien som innebär att de två mest välkända fienderna i världshistorien måste samsas.

Jag vet att skilsmässor är tragiskt och förstör ganska mycket, men det är svårt att klara när man inte bara lyckas landa världens bästa styvföräldrar, utan även världens guldklimp till extra-farmor.

Anyways, det ar skont att stanna kvar i skolan sent nar alla har gatt. Kvar i studiosalen ar bara jag och Bobby. Nar vi ar klara ska vi ga till the Brondes Age dar det anordnas en overraskningsfest for Leslie som blivit ett ar aldre precis idag.

Kul att lasa med fel vokaler va? Jag kanner att jag later som Tony Irving, eller som att allt jag sager ar som Hipp Hipps gamla "svenska for nyborjare".

Istället för Tom Felton, eller någon annan pojkvän som bara existerar i mitt huvud, tänkte jag införskaffa en sån här till alla hjärtans dag.

I magen ligger en halv laxbagel och på datorskärmen ligger en nästan färdig låttext och ett tomt dokument med titeln "Budget Våren 2012".

I alla fall, jag var tvungen att fly mitt sovrum för att inspireras tillräckligt till att skriva en låt. Än så länge är jag förvånadsvärt produktiv, men det kanske har mer att göra med min enorma kaffe än min kreativitet.

Veckans brief i solo writing är "Time", det är helt öppet för att tolka temat hur man vill. I början var jag inne på att skriva något flummigt om evigheten och ödesgudinnorna från den grekiska mytologin, men har sedan en timme tillbaka tagit ner det på en liten mer jordnära nivå och försöker skriva en låt om alzheimers sjukdom och hur tid uppfattas ur en persons ögon som knappt vet vad nuet är.

Det kan bli jätteintressant och det kan bli världens flopp, men jag hoppas såklart på det första.

Det låter oerhört klichéartat och fantastiskt töntigt, men det är så skönt att uppträda. Det är som att åderlåta kreativiteten och dela den med världen. För även om jag skriver musik för min egen skull så är väl någonstans syftet med mitt hantverk att det skall kunna kommunicera med andra människor och ge dem melodier som förklarar saker som de själva inte kan sätta ord på. Okej, jag tror att det där var så pretto att jag kräktes lite i munnen, men jag menar det ändå och jag vet att det är sant, för det är så jag känner när jag lyssnar på musik.

ÅH MUSIK! Hörni, verklighetskollen gav mig precis en käftsmäll tillsammans med en lapp där det stod "du har det så jävla bra". Dags att sluta klaga för helvete... i alla fall tills imorgon.

Det ska bli jättekul, men jag är dundertrött och det känns som att jag är på väg att bli sjuk. Jag har inte råd att bli sjuk med tanke på att när jag kommer hem ikväll måste jag skriva klart min och Francos låt och låten som jag måste spela upp i Structure Style & Content imorgon.

Egentligen är det kanske inte så mycket att göra, men mitt huvud har helt fallit ihop och jag kan inte hålla fasts vid en enda god idé. Allt jag vill göra nu är att sova, sova, äta lite glass och sedan sova lite till.

Får man göra så?

Jag ska åka till skolan för att skriva en låt tillsammans med Franco. Jag hoppas innerligt att det inte blir en repris på förra veckans skrivande, om det blir det så kommer det här vara jag om en halvtimme;