Kan inte sova i vanlig ordning för mitt rum är i vanlig oordning. Av någon dum anledning fick jag för mig att jag kanske skulle dö på momangen om jag inte rensade ur och organiserade min garderob. Så jag gjorde det.
Nu hänger alla kläder snyggt på varsin galje (inte femtusen klänningar, en ullkofta och två jackor på samma, som jag brukar ha det) och så gott som det går har jag sorterat efter färg (dvs allt svart hänger bredvid varandra). Vid dörren till mitt rum ligger en ful kulle av kläder jag äntligen bestämt mig för att jag aldrig kommer sätta på mig inom en snar framtid och inte har tillräckligt högt affektionsvärde för att få mysa kvar i hörnet av någon överfull låda (som till exempel mina linnebyxor från sjuan får göra).

På något sätt är dödsångesten lite botad. Jag känner mig i alla fall mycket lugnare av att jag nu kan lura mig själv till att tro att alla kommande klädkriser är som bortblåsta eftersom jag slängt halva garderoben och har en överblick över det jag har (som om färre kläder ger fler möjligheter och garderobsöverblick kan utrota åh-nej-mina-lår-är-så-feta-dagar).

Jag är ett offer för amerikansk zen-bullshit.