Fyra cupcakes och jack & cola.

Igår var verkligen en oslagbar utekväll. Jag åt musslor på Dolcetto, dansade med mods på the Blues Kitchen, drack jack & cola hela kvällen och blev för full för att ta mig själv på allvar.

 

Det visade sig att bandet som George Frakes spelar i hade haft spelning på the Blues Kitchen igår. En alldeles förträfflig slump och tillsammans med George och hans vänner dansade vi vidare till the Wheelbarrow ända till de stängde. Vi gick runt hörnet hem till en av hans kompisar och efterfestade till kvart över fem med gitarrspel, ännu mer whiskey och en himla massa skratt.

 

Det var liksom en sån där kväll när alla ljus glittrar extra mycket, livet blir en film och när man ser in i de grönblåaste av grönblåa ögon spelas God Only Knows och Nu kan du få mig så lätt på samma gång.

 

Innan vi åt middag på Dolcetto åt vi Olivias favoritcupcakes från Hummingbird Bakery  som jag hade köpt i present.

 

De var så himla fina. De här var smakerna red velvet och carrot cake.

 

Till vänster skymtar man en "black bottom cupcake" som var chokladbotten och cheesecake-fyllning, och till höger var en med frappuccino-smak.

 

Snacka om tjusig dessert. 

 

Olivia blev superglad och blåste ut alla ljusen på första försöket.

 

Jag fick feeling och tog lite posebilder i spegeln.

 

Kaninskjortan som fått följa med på så himla mycket äventyr det senaste året fick skriva in ännu en otrolig partykväll i dagboken. Den fick sällskap av sammetskavaj med axelvaddar, skoluniformskjol och två storlekar för stora cowboystövlar.

 

 

Axelvaddar, fredag och Buddy Holly.

Det är fredag, det är Olivias födelsedag och jag är fett redo för fest.

Vi har ätiti eftis innan middagen, druckit mojitos och lyssnat på Buddy Holly. Nu ska vi ut och käka på Dolcetto och efteråt väntar dans, dans, dans på Camdens svängigaste ställen.

 

Så om ni ser ett blondt yrväder i världens spexigaste axelvaddar ute på Londons gator ikväll så gör ni rätt i att säga "Hey K".

 

TJABBA!

 

Dejt 2.0

Nu ska jag på dejt igen. Med Danny. Danny... precis som Danny Zuko i Grease. Heh. Jag flamsar runt i lägenheten och ba assåååååå jag måste typ fixa håret, sminka tusen lager smink och hitta världens världsasnyggaste outfit som absolut inte finns i min garderob. Vad har hänt? Vem är jag?

 

Jag tar på mig en skjorta som är i samma färgskala som kjolen, lockar håret, drar på lite läppstift och är mig själv istället.

 

Sanningen! 

 

Alla giffar och bilder som jag inte gjort själva hittar ni källorna till på min tumblr.

A Little Lost

Supersvensken och saknaden

Jesus vad jag är trött! En vecka i skolan och jag dör redan pluggdöden. 
Min gitarr är inlämnad på service och det kliar så mycket i mina fingrar nu att jag snart klöser ögonen ur mig bara för att låta dem göra något. Inte för att jag alltid limmar på gitarrhalsen, men just ikväll har jag så mycket som jag vill skriva, jag har en massa melodier i huvudet som måste få komma ut. Jag spelar på mitt harmonium men det ger inte samma tillfredställelse. GAH! 

 

Jag tror den enda lösningen på det här problemet är att jag köper en till gitarr. 

 

Så här såg jag ut idag. Hela världen driver med mig för att jag ser tydligen så himla svensk ut när jag har flätor på huvudet.

Sena sms, livet och lite till.

Just nu är det en sån där vecka när jag hatar mig själv lite extra mycket, men samtidigt finns det små fjärilar, Nic Jones och sms som är varmare än Northern Line i rusningstrafik.

 

Lyxfrukost

Igår när vi var på Portobello market passade jag på att haffa billig frukt och grönsaker. Till exempel fick jag fem avocados för ett pund och kunde därför äta lyxfrukost i morse.

 

Avocado och rostade solroskärnor på rostat bröd, toppat med lite balsamvinäger och svartpeppar. Hur gott som helst!

Take me to London baby

Rara läsaren Caroline ska flytta till London snart och har frågat om jag inte har lite schysta London-tips. Visst har jag det! Eftersom jag inte gjort någon tidigare tänkte jag att det är dags för en ordentlig guide. Här kommer en blandning av självklara turistmål och mina absoluta favoritställen.

OBS! Det finns typ en miljard pubar och småbutiker som jag älskar, men det är helt omöjligt att komma på alla just nu och det blir lite tjatigt. Bäst är att åka till London med lite generella riktlinjer och sedan hitta sina egna favoriter.

 

För några år sedan åkte nästan inga turister till Shoreditch men söndagsmarknaden på Brick Lane är nu ett lika självklart val som Portobello Road. Trots turistöverflödet är Brick Lane ett måste för allmän hipstersafari och Sunday up market bjuder på god mat och roliga stånd.

Missa inte "Vintage Pop-Up market" i källarlokalen dörren bredvid Sunday Up. De har jättemycket fina kläder och med tålamod går det att fynda riktigt bra grejer.

 

När du ändå är på Brick Lane måste du göra en avstickare till mitt favoritcafé, The Vintage Emporium, på 14 Bacon Street. De har magisk inredning, grymma bagels och en butik i källaren som nästan är ett vintagemuseum.

 

162 Holloway Road (ja juste på 162 Holloway Road) är min guldgruva. Hollway Road som annars är mer känt för antalet kycklingställen, galna människor och Londons fulaste universitet har alltså den här skatten som är proppfylld med fynd för ungefär halva priset av vad liknande plagg säljs för på Brick Lane, men det är lite som på Myrorna, man måste ha tålamod och öga för vad som är värt vad.

 

British Museum på Great Russell Street är en jättevacker byggnad. Eftersom man inte behöver betala inträde (endast frivilliga donationer) kan man smyga in bara för att beundra arkitekturen om man inte är intresserad av utsällningarna. Annars kan jag tipsa om den här utsällningen som pågår just nu.

 

På Natural History Museum kan man titta på dinosaurier och sånt coolt. Jag älskar den typen av utsällningar men om du åker dit för dinosauriernas skull är det viktigt att titta på hemsidan i förväg om den delen är öppen för det har hänt flera gånger att dinosaurierna är på semester eller är trötta och vill sova.

 

Victoria & Albert (V&A) är mitt favoritmuseum i London. De har alltid fantastiska utställningar och arkitekturen är enastående. I vår öppnar de en David Bowie-utställning som jag ser fram emot. Tills dess är deras permanenta utställningar ett måste. Både V&A och Natural History Museum ligger i South Kensington och nås bäst med tunnelbana till just den stationen.

 

Regents Park i mitt hjärta! Älskar den här parken. Den är nog den mest promenadvänliga av de större parkerna (Hyde Park har liksom så stora fält av gräs där det inte händer så mycket) och sjukt vacker.

 

Hyde Park är bättra för en cykeltur. Barclays cyklarna är väldigt bekväma, inte alls särskilt dyra och går att lämna tillbaka nästan överallt. På cykel hinner du se allt av den här strålande parken utan att trötta ut fötterna och tråkas ut av allt gräs. På bilden ser man inte bara Londons tuffaste killar utan även Royal Albert Hall.

 

 

Hampstead Heath är ett underbart naturresarvat mitt i London. Det är otroligt vacker året runt och blir en perfekt paus om man är i London lite längre och tröttnar på all trafik och storstadshets.

 

Så gott som alla turister i London besöker Oxford Street, men de flesta missar St Christopher's Place som är en undangömd sidogata precis vid Bond Street Station. Det är perfekt för en fikapaus eller ett pint när shoppingtassarna behöver vila. 

 

Regents Canal vid Angel är mitt bästa smultronställe. Mest för att det bara är 10 minuters promenad från där jag bor, men också för att det är sjukt mysigt och helt drömskt med alla kanalbåtar, tunnlar och barfota veganpojkar som röker rullade ciggaretter på bommarna vid slussarna.

 

Islington/Angel är helt smockfullt av restauranger, brunchställen och frukosthak. Mina frukost-/brunchfavoriter är Breakfast Club, Elk in the Woods (båda på Camden Passage) och Food Lab på 56 Essex Road. Food Lab (bilderna ovan) har strålande kaffe, ekologiska varor och italienska godbitar. Perfekt för fika och brunch.

 

På Byrons (korsningen Essex Road och Upper Street) kan man få läckra burgare, sallader och feta milkshakes.

Bästa italienska maten serveras på Dolcetto på Chapel Market, beställ musslorna till förrätt och skaldjurspastan till varmrätt. Vill du ha billigare variant erbjuder La Divina (134 Upper Street) hämtpizza för 4.90 oavsett topping.

På Upper Street leder varannan dörr till en restaurang eller cocktailbar. Bästa drinken får du på Zilouf´s (270 Upper Street) men XOXO (74 Upper Street) ger bra konkurrens med deras happy hour-priser.

 

Jag hatar Primark, det är rena rama skärselden, men samtidigt kan jag köpa tre par strumpbyxor för tre pund och man (jag) behöver inte köpa tantunderkläder bara för att ens (mina) bröst inte får plats i en D-kupa. Nu har de dessutom öppnat ett nytt Primark vid Tottenham Court Road som tydligen ska vara lite mindre kaotiskt. Gå dit, svettas, bli lite besviken, gråt lite över allt barnarbete som krävs för att det ska vara så billigt och var sedan nöjd över dina nya matchande underkläder.

 

Old Bond Street är väl inte direkt någon hemlighet, men det är ändå inte ett självklart val. Jag tycker det är kul att låtsas att jag är miljonär som har råd att gå in på LV, Chanel och MiuMiu. Lite som i Pretty Woman. Dessutom har de alltid strålande skyltning.

 

Carnaby Street är himla gulligt och för Sverige-suktande London-svenskar hittar man både Cheap Monday och Monki där.

Fortsätt till Wardour Street där har de galet mycket schysta restauranger och här och där hittar man även en cool skivaffär.

 

Exmouth Market (Clerkenwell) är alltid en trevlig gata men på helgerna är det också en helt toppen matmarknad med massa gott och trevligheter. Där kan man hitta det godaste kaffet i Storbritannien och suktas över fina råvaror.

 

Jag vet att Kensal Rise är lite långt västerut om man bara är på besök i några dagar men om du har tid måste du åka till the Paradise som jag tjatat om förut. Det är den absolut coolaste puben jag varit på.

 

The Albion (10 Thornhill Road) är en jättepopulär pub/restaurang runt hörnet från där jag bor (det var där Vera jobbade innan hon flyttade tillbaka till Sverige). Maten är SÅ GOD även fast den är lite i dyraste laget, men deras uteservering är skitmysig och ölen är inte dyrare än vanligt. Ett tips är att beställa in deras sticky toffee pudding den är makalöst god.

 

Cay Tre (301 Old Street) är mitt och Stefans bästa hål-i-väggen ställe. De lagar den godaste vietnamesiska maten i London och det är inte överdrivet dyrt. Godaste förrätten är friterad tofu med vitlök, citrongräs och chili. Bästa varmrätten är den ljumna nudelsalladen med olika sorters bönskott och tofu.

Budgetvariant finns på Kingsland Road där det finns ungefär en miljon vietnameshak. De flesta snittar en varmrätt på 6 pund och oftast får man ta med sig sitt eget vin.

 

Joe's Bar i Chalk Farm/Camden (78 Chalk Farm Road) är mitt favoritställe. De spelar bara gammal soul, swing och rockabilly. Där kan man dansa sig svettig varje dag i veckan, det är galet trevlig stämning och alltid öppet till 3. Albin blev så förälskad i Joe's när han hälsade på i somras att han numera sportar deras logga som tatuering.

 

The Lock Tavern (35 Chalk Farm Road) ser ut som en helt vanlig pub från gatan men går man in hittar man världens mysigaste bakgård som är helt klädd i ljusslingor och en trappa upp kan man sitta i djupa soffor och se tuffa krautrocksband spela alldeles för högt eller dricka jordgubbsöl ute på takterrassen.

 

När jag först festade i London tyckte jag att ställen som Catch (22 Kingsland Road), The Blues Kitchen (113 Camden High Street) och Hiphop karaoke på The Social (5 Little Portland Street) var väldigt skoj men jag har inte varit där på väldigt länge. Numera är jag oftare ute på varannan bar/klubb på Kingsland High Street, Joe's eller på närmaste pub med flest snyggingar. Det finns liksom en miljon ställen, det är så svårt att veta vilka som är värda att tipsa om. Trilla runt i trevliga områden och gå in där det verkar vara roligast för kvällen.

 

Nu känner jag mig lite slut på idéer men fråga gärna om det är något särskilt du letar efter.

 

Sun in Splendour

Idag drog jag och Olivia till Notting Hill och Portobello market för att flanera i solen och trängas med turister.

Ibland känns det som att hela London bara är grått men när man promenerar in i Notting Hill...

 

...är det som att hamna i ett slags magiskt regnbågsland där någon gett tjugotusen sockerhöga barn massa kritor och sedan låtit dem göra vad de vill.

 

Allt är liksom lite sötare och lite finare.

 

Gränderna känns lite hemligare

 

Och det är nästan lite som att komma till San Francisco eller Santa Monica.

 

Jag vågar inte ens tänka på vad husen kostar där.

 

Hur glad blir man inte av det här färgkalaset?

 

Överallt trängs man med turister bland krimskrams och onödiga antikviteter.

 

Vi hittade fina antika kartor över norra Italien där Olivias pappa är född.

 

Butikerna är lite som det där rummet i ett för stort hus där man ställer alla saker som man inte använder men ändå inte orkar slänga. 

 

Älskar silversaxarna. Perfekta för att typ klippa druvor.

 

Hej hej! Här är jag!

 

Jag ville köpa ungefär alla rostryck.

 

Jag är en riktig sucker för gamla inbundna böcker med guldkant som luktar hundra år av hemligheter.

 

Alltså bakverken! Tur att cupcakes inte är så himla gott, annars skulle jag köpa alla.

 

Alltså mat! MAT! Dör på matmarknader! Allt ser så himla gott ut och det luktar hundratals olika länder varannan meter.

 

Kan inte få nog av partyglada gator med färgglada vimplar.

 

Alltså MAT! Med risk för att låta pretto; auberginer är så estetiskt tilltalande. 

 

Den här uteserveringen är himla trevlig men det är alltid så översvämmat med turister att det går inte att varva ner där.

 

Olivia, världens bästa rummis.

 

Med hennes fina Twiggy-halsband.

 

Jag blev dödskär i gamla herrskor

 

De här var till och med i min storlek, men jag köpte dem inte eftersom jag lever på gröt.

 

Vill bara slå in mina fötter i vinrött läder och aldrig ta av mig dem.

 

Konstig pop-up cinema där de visade en film från ett rave.

 

Olivia tyckte jag var helknäpp som dissade cupcakes och tog en som matchade alla husen.

 

Den här gullisen spelade blues för fulla muggar och det haglade mynt i hans gitarrfodral.

 

Vi gav honom en liten peng och skyndade sedan mot tunnelbanan.

 

En mycket lyckad lördag. Nu är jag helt slut och ska försöka plugga lite.

Hej då solen, vi ses i vår!

För er som undrar

Och för er som undrar; dejten gick mkt mkt bra.

 

Luke Bryan

En dejt, a date, ein triff.

Jag ska på dejt. En riktig dejt-dejt när man liksom sagt att det är en dejt, eller som man säger på språket engelska; "a date". Hjälp! Jag är så dålig på det här.

 

Eh! Här har ni en animering.

 

 

 

Ang koffein

Jag bestämde mig för några veckor sedan att jag skulle försöka sluta med koffein. Mest för att när jag är i England dricker jag ungefär en miljon liter svart te om dagen och som jag nämnt tidigare har det lämnat spår både på tänder och det allmänna välmåendet. 

 

Nu har jag tankat skafferiet med flera sorters ört och frukt-te. De är alla väldigt smaskiga men när höstvindarna börjar smyga in genom de otätade balkongdörrarna och hjärnan säger "skolan börjar snart" men kroppen säger "nope...jag stannar i sängen" då är det ganska otillfredställande att smutta på en trött örtblandning istället för en ljuvlig kopp builder's tea med så mycket koffein i att hjärtat bankar i dubbel takt.

 

Jag får helt enkelt låtsas vara pigg på samma sätt som när man bantar och säger "mmm va gott jag är så mätt" efter två blad isbergssallad.

 

Övertygad? Nej? Inte jag heller.

OBS! Idag har jag min första föreläsning i "låtskrivare som entrepenör". ENTREPENÖR! Hör på den! Jag känner mig som Blondinbella.

The Time to Sleep

Glitter

 

Idag fyller min allra mest älskade Matilda 22 år. Det är andra gången sedan vi lärde känna varandra som jag missar hennes födelsedag och det gör mig så himla ledsen att jag inte är i Stockholm just nu och kramas med henne.

 

Matilda är typ en av de coolaste personerna jag känner. Hon är alltid så förbannat stark, smart, tuff och egen.

 

Hon har världens bästa hår. En oändlig Rapunzel-man som man får fläta om man frågar snällt.

 

Vi har gjort så himla mycket tillsammans. Startat band, gått på festivaler och tusen fester. Åkt till Grekland, varit ledsna, dansat och bott tillsammans i Berlin.


Matilda är en sån där tjej som har världens största hjärta som glittrar som en discokula.

 

Hon är alltid roligast på fest, säger aldrig nej till öl eller billigt bubbel. Hon älskar allt som glittrar, har alltid trasiga strumpbyxor och när man ser henne vill man bara panikpussas för att hon är så himla fin.

 

Matilda är ungefär allt som är bra på samma gång och en del av det bästa jag har. Grattis världens bästa glittertjej.

Ett helt universum i mitt sovrum

Jag glömde helt bort att visa vad jag köpte precis innan jag åkte hem till Sverige.

 

Ett litet planetarium som kom på posten från ebay. Helt perfekt om man är som jag och tokälskar rymden.
Nu kan jag ligga och kolla på stjärnhimlen om natten även när regnmolnen ligger som allra tätast över London. 

 

 

"Kvinna"

Förvirringen har aldrig varit större. "Vita Kränkta Män" (för övrigt mkt mkt kul grupp) postade den här bilden tidigare idag via gruppen "Krossa Antivitismen" (ett gäng högerextremister som är sjukt dåliga på photoshop) och jag satte mina gojibär i halsen när jag såg mitt ansikte mitt i smeten.

 

 

Liksom; VAFAN?!??!?!!? VAD GÖR JAG HÄR?

 

Det måste vara för att jag är ett typiskt praktexemplar på allt som är fel med den moderna så kallade "kvinnligheten". Kanske för att jag är så himla lik Kissie? Eller kanske nazisvenskar hatar feminister med rosetter i håret lika mycket som de hatar tjejer som hoppar bungyjump och snorklar? 

Vad som förvirrar mig mest är det oklara sambandet mellan alla tjejer på höger sida. Hur betedde sig skaparen till kollaget för att få fram just de här bilderna? Jag provade lite olika googlesökningar som kändes rimliga men varken "slutty Scandinavians who likes to party", "Swedish Women", "Partysvenskar" eller "tjejer utan stil" gav resultat.

 

Personen som klistrade in mitt ansikte måste helt enkelt vara en av de där killarna som kommer fram till mig på krogen och säger "alltså...du skulle va fett het om du inte hade den där nosringen" och "alltså... om du inte hade den där fula ringen skulle du få ligga hela tiden" för om man bortser från min septumpiercing tycker jag att jag ser ut som en helt vanlig person. Liksom hellooo....nazi girlfriend material här borta!!!

 

Åh jag är så trött på nazister och kvinnohatare. Vad är grejen med den här extremt vridna kvinnosynen? Vad är det för fel med att könsroller förändras och att människor utvecklas? Kvinnligt och manligt är dammiga begrepp som borde eldats upp för länge sen.

 

Men jämsides med min förvirring och känslan av att vara galet kränkt känner jag mig ändå glad över att den här gruppen inte ser mig som en riktig kvinna. De har uppenbarligen förstått att jag inte vill bli tyglad av könsbegreppens bojor och gör vad fan jag vill. Det känns också skönt att nazisterna hatar mig lika mycket som jag hatar dem.

 

"Kvinna" och jävligt nöjd.

 

Darth Vader, likör och en släng av nässelfeber

Alltså helgen ♥

 

Så här dåligt och bra på samma gång har jag inte mått på länge. Vi struntar i detaljerna och låter istället den här bilden tala för helgen.

 

Ang. kön och logik.

Jag orkar inte ens kommentera det här.

Mitt Hogwartsliv

Bloggen börjar närma sig sin födelsedag så jag beslöt mig för att bläddra tillbaka lite i arkivet för att minnas hur allting lät när det började.
Namnet "Mitt Hogwartsliv" föddes såklart ur min besatthet av Harry Potter, men ni som har varit med från början kanske kommer ihåg att det brukade vara mer än bara ett namn?

När jag startade bloggen fick Stockholm vara Hogwarts och allt jag gjorde beskrevs i HP-termer. Min mamma var professor McGonagall, Slytherin representerade alla jävla killar jag hatade för stunden (särskilt en jävla kille), Läckande Kitteln var Dovas på Sveavägen och spådomslära var alla de där timmarna på café Birger när vi brottades med post-studenten-deppen. Det höll ungefär ett år innan det lades på hyllan men fram tills dess kunde en helt vanlig utekväll beskrivas så här:

 

Jag måste medge att jag saknar de här inläggen. Eller kanske saknar jag bara de dagarna? Kanske både och, men tänker jag lite längre än fem centimeter minns jag att det där året var förpestat av den enorma hjärtesorgen, identitetskris och den dåliga sortens vanvett. Fast... det fanns ju också nätter hos speciella personer, en rockturné i England, de tysta morgontimmarna i Prenzlauerberg, sönderblekt hår och jag hittade Kanada. Med allt vad det innebar.

En tripp till Sainsbury's vore kanske värt

Succé, discodans och Channing Tatum.

Oj, oj, oj va kul jag hade igår! 

 

Jag spelade bara lite fel, Nadine sjöng vackra stämmor, Caroline var där, Josefin var där, jag fick en ny norsk kompis och det var världens mysigaste stämning. Efteråt blev vi medbjudna på discodans på The Paradise med tre dussin medelålders partypersoner, ett helt klart oemotståndligt erbjudande bara en dåre skulle tacka nej till.

Med min nyvunna norska kompis Jarand, aka Channing Tatum of Trondheim, dansade jag tills jag kände mig som 55 igen och det kändes helt klart värt att somna på nattbussen och missa min station. 

 

Nu har jag legat i sängen hela dagen med fem liter te och en halv säsong Dr Who till sällskap. 

Det är inte fy skam. 

 

Nästa vecka börjar skolan på riktigt, aka det stora allvaret.

 

Alltså rymdemän, tardis och sonic screwdriver i all ära, men det är nog ändå inte huvudanledningen till varför jag tittar på Dr Who.

The Regent

Ikväll spelar jag på the Regent i Kensal Green. Det ska bli jättekul men det snabba väderomslaget har satt sina spår på mina stämband och min röst spricker hela tiden (PANIK). Förhoppningsvis går det att spackla igen med lite adrenalin och nervositet. I värsta fall får jag spela färre låtar och skylla på att jag är full även fast jag aldrig dricker innan jag sjunger.

 

Anyways, om ni är i närheten av Kensal Green ikväll kan ni titta förbi. Jag kliver på scenen klockan nio.

 

VI HAR SKJUTIT EN BJÖRN

Det är onsdag! Värmeböljan som slog till i helgen verkar ha flytt till andra marker och London känns mycket mer välbekant när det höljs av ljusgråa moln. Kanske kommer det regna snart, kanske inte. Det går liksom aldrig att veta. Det enda man kan göra är att inte lägga ner för mycket tid på frisyren, packa ner ett litet paraply i väskan och låta himlen göra det himlen gör bäst.

 

Felicia åkte till Washington igår och ska vara där i tre veckor för att hälsa på gamla barndomskompisar och återförenas med sin inre amerikan. För att det ska kännas mindre tomt har därför Felicias lillebror Filip flyttat in i hennes rum. Han är lite sugen på att flytta till London och ska känna in staden lite medans Felicia är borta.

 

Jag har ju faktiskt känt Filip sen han var fem år så på många sätt är han lite som min lillebror också. Här har vi hela järngänget ute på landet. Jag till vänster, Felicia till höger och Filip är killen som ser så himla glad ut nere i hörnet. I mitten står Hannes, min yngsta kusin som fyller 18 år idag (=jag är fett gammal nu).
Vi lekte alltid indianer och när killarna ville vara med tjurade jag och Felicia för de fattade inte reglerna. Vi skickade ut dem i skogen för att jaga och de kom tillbaka efter ungefär två minuter med en liten kvist och sa "VI HAR SKJUTIT EN BJÖRN" och vi sa ungefär "men ÅÅÅÅÅH! Alltså det tar så hiiiimla mycket längre tid att jaga och det går typ inte att skjuta en björn och dessutom är de mycket större än en pinne. ÅÅÅå ni fattar ingenting" etc.
Till slut tyckte killarna det var trist att leka med oss och vi fick leka Pocahontas och Nakoma ifred.

Wake up to the sound of your fleeting heart

OBS! Nästa dag är ganska viktig.

Oj vad jag sabbade för mig själv ikväll på the Wheelbarrow. Jag spelade fel, gitarren stämde ur sig och jag började fnissa hejdlöst under en låt. Nåväl, det kan inte alltid gå som man vill. Jag får gottgöra mina misstag på onsdag när jag spelar på The Regent i Kensal Green (hallå om du är i västra London; kom dit!).

 

I morgon är första dagen i skolan. Visst, jag känner de flesta och visst att vi bara ska skriva in oss och hämta böcker, men det är fortfarande nervöst. Om några timmar sitter jag på overground-tåget igen som om sommaren aldrig hände och det betyder på något sätt att jag verkligen kommer stanna här i två år till. Det här är livet på mer än bara kort sikt.

 

Nu behöver jag sova, glömma bort ölen som simmar i magen och be till diverse gudar att jag inte trycker på snoozeknappen i morgon bitti. Jag måste ju duscha, ha på mig nya kläder, vässa pennorna, packa ryggan och vara snyggast i världen. First day of school; här kommer jag!

 

I'm lost in this city and I know it so well

Go shawty, it's your birthday!

Igår fyllde min fina Felicia 22 år. Det firades hårt och väl hela natten på Londons största gayklubb, men den började mycket tidigare på dagen med världens mest dekadenta tårta.

 

 

Felicia hade bestämt sig för att göra Lorraine Pascals five-layer chocolate/caramel tårta. Det tog en jävla tid att grädda alla bottnar.

 

Vi tyckte de såg väldigt smala ut och tänkte "oj det här kommer bli alldeles för lite tårta". 

 

chokladkrämen som skulle vara utanpå

 

Födelsedagstjejen i tiaran jag köpte till henne.

 

Monstertårtans skelett. Inte alls särskilt liten längre och galet vulgär. Första bottnen var smaksatt med vanilj/mandel, andra vanilj, tredje caramel, fjärde caramel/choklad och femte var mörk choklad. De varvades med caramelsås, mosade hallon och hela tårtan dränktes sedan i caramel (karamell?! Nej, ja ni fattar).

 

Vi var sjukt taggade men när chokladen åkte på började tårtan smälta och alla lager såsades iväg åt olika håll.

 

När vi ställde in den här klumpen i kylen hängde Felicia med huvudet och sa "I don't think I'm supposed to be a pastry chef". 

 

Men titta! Några timmar i kylen, lite petandes och ännu mer choklad blev tårtans räddning och när gästerna kom var det lite utav ett mästerverk som presenterades.

 

Jag var sjukt nöjd med den tuffa ljushållaren. 

 

Födelsedags-Felicia och nya rummisen Olivia som by the way är helt jävla toppen.

 

Felicia kom på den fantastiska idén att göra jelloshots. Jag som ALDRIG dricker vodka (pga kräks typ av det) var skeptisk men efter fem stycken tyckte jag också att det var en bra idé.

 

Alltså tårtan!

 

Olivia och Vera var läckra i mörkret.

 

Likaså Felicia och Roca. 

 

Alan och Magda. Alan var förfestens enda kille, men han log, slurpade i sig några jelloshots och smygdiggade lite när alla tjejer skreksjöng "Say My Name".

 

Roca och Magda hade hattfest med alla mina spännande hattar.

 

Fina tjejerna. Älskar att Roca alltid slänger till med sin 2 cool 4 school-pose när en kamera är i närheten.

 

Jag var helt uppenbart för full för att hantera min kamera i mörkret därför blir det inga bilder på resten av festfolket. Men de var också glada, roliga och festliga, som det sig bör när man är på fest.

 

När all sprit var slut tog vi buss 19 till G-A-Y Heaven vid Embankment som är en av Londons största gayklubbar. En av mina födelsedagspresenter till Felicia var att jag skulle dansa hela natten till musik jag inte gillar utan att klaga en enda gång. Jag dansade tills mina ben höll på att gå av, drack vodka med tranbärsjuice och susade runt bland de olika dansgolven. Jag sjöng med för full hals i "Edge of Glory" och när de spelade "We Found Love in a Hopeless Place" himlade jag inte ens med ögonen. Jag såg bara på Felicia. Hon var så himla himla lycklig och det går ju inte att klaga på någonting då.

En Nathan, två flaskor vin och en jävla massa aubergine.

The arms that you win

På andra sidan drömmarna

 

London, London, London! Det är som om allt är spännande igen och hjärtat har helt plötsligt lärt sig att klappa lite bättre. Just nu har jag Vera hemma hos mig i mitt mysiga rum. Vi dricker rödvin och lyssnar på Ulf Lundell bara för att det är så himla trevligt.

 

Allra finaste Vera som flyttar till Stockholm nu på måndag när jag precis har kommit hem. Dålig stil.

Jag bytte rum med Felicia precis innan jag åkte till Stockholm. Nu har jag nästan fixat klart, det saknas bara lite lampor och en och annan kudde.

 

Här myser jag i en typiskt mysig poncho och ser så där långt bort i fjärran. Precis som Evert Taube på väggen.

 

Felicia hade köpt fina solrosor till mig när jag kom hem. Snacka om att jag har världens bästa rumskompis.

 

Nu blev himlen precis helt fantastiskt rosa och samtidigt som tredje Ulf Lundell-skivan spelat sin sista låt gick Vera ut genom dörren. Snacka om bra kväll.

Youtubekul och underbart/äckligt kranvatten

The long way home

Tusen, tusen och åter tusen lampor blinkar från hus, gator och svarta taxibilar. Luften är varm och barbenta tjejer stapplar fnissiga in på puben runt hörnet. En trappa ner sjunger grannen Gary opera och precis ovanför honom sitter jag och lyssnar till ljuden från gatan.

 

Fan vad det är skönt att vara hemma.

 

Jag saknar förstås alla hemma i Sverige redan nu. OBS! P.S. Etc. 

Det sexiga namnet Kjell

Google bildsökning; terrible teeth

Ändlösa mängder kaffe, svart te och rödvin (mm... rödvin) har med åren lämnat sina spår på mina tänder. Eftersom jag även är galet fåfäng och lätt färgblind betyder det här att jag tycker att mina tänder ser ut ungefär så här:

 

 

I valet och kvalet om hurvida jag skulle omfamna dess gulhet och kanske skaffa grillz i guld eller bleka dem, valde jag det senare alternativet. Mest för att det kändes lättare och för att min gudmors kille är tandläkare.

 

Nu har jag börjat första behandlingen. Man lägger lite smet i en plastskena som man ska ha på sig i 4-6 timmar. Det är ganska obehagligt, man får inte dricka under tiden och man behöver göra behandlingen typ sex gånger innan det ger resultat. Lite jobbigt, men det kommer kännas sjukt värt när jag har fått vita tänder igen.

 

OBS! Tänderna ser ganska vita ut på bilden pga photobooth.

 

OBS! OBS! Googla ALDRIG "terrible teeth". Det är himla läskigt.

Ta en treo och sluta låta kaninpulsen styra mitt liv

Klockan är för mycket igen. Allt är tyst förutom min dator som spelar videor med människor som sjunger Georgia och Always On My Mind med slutna ögon.

 

Väskan har packats upp, packats ner och packats upp igen. Nu när jag inte kommer ha kvar mitt gamla rum här i mammas lägenhet är det helt plötsligt så mycket grejer som måste med till London. Vad händer till exempel med tröjor jag nästan aldrig använder men absolut inte vill packa ner i lådor för att förvara i källaren? Nej, nej, det blommiga linnet som ger playboyklyfta som jag använt cirka tre gånger sen jag köpte det 2009 måste få följa med, alla bästa DVD-filmerna kan jag inte leva utan och hur ska jag kunna dricka te om det inte är ur mina favoritkoppar? Suck. 

 

Egentligen är det väl bara att packa ner alla svarta plagg, skicka resten till välgörenhet, dra igen blixtlåset, ta en treo och sluta låta kaninpulsen styra mitt liv.

 

Snart, snart, så himla snart.

Nattbad, dunderkramar och stora känslor.

Sen sist jag sa hej har jag varit hos ögonläkaren, klippt av nästan en decimeter av håret, varit knäpp, druckit öl, nattbadat, varit på paella-fest och nu för bara en stund sedan; dunderkramats med alla mina viktigaste personer.

 

Bon Iver håller mina öron och mitt hjärta sällskap i tonårsrummet som nu är nerpackat i lådor. Nu är det bara ett vitt rum med fyra väggar, en säng, nallarna jag inte kan packa ner i lådor efter att ha sett Toy Story 3 för många gånger och lite gammal intorkad häftmassa som skvallrar om tidigare placering av punkaffischer och tidningsurklipp med Ola Salo. Åka-bort-klumpen växer och jag vill gråta lite över allt det fina jag lämnar kvar i Stockholm. Gråta typ max två minuter och sedan vara glad igen, men det är inte särskilt lätt när magen gör så himla ont av all kärlek som simmar runt i den. 

 

Jag känner mig klyschig, överdramatisk och larvig, men sån har jag alltid varit och föds man med stora känslor är det bara att leva därefter.