Tre veckor

För ungefär prick (åh vilken härlig motsägelse, "ungefär" och "prick") ett år sedan skulle jag ha tre veckors semester i form av londonhäng med stockholms-bffs, familjesemester i Skottland och chick-lit-trip till New York. Jag var väldigt deprimerad, hjärtekrossad och grät hela tiden. När jag inte grät svettades jag på gymmet och när jag inte grät eller svettades på gymmet jobbade jag sent eller bråkade med Danny. Vi var ju kära i varandra men kunde inte få det att fungera. Han blev som en sten och jag väntade på att något skulle ändras. Grät, svettades, bråkade, grät. 

Tre veckor skulle vi vara ifrån varandra och jag skulle få något slags perspektiv på vad som skulle hända och vad som behövde göras. Första veckan var som en slags förnekelsevecka. Jag var defensiv och kunde inte riktigt prata med mina kompisar om vad som hände. Andra veckan i Skottland blev spänd, jag försökte att inte visa för min familj hur det var, för tänk om det skulle lösa sig. Vad skulle jag göra då? Jag ville inte att någon skulle hålla den här tiden emot Danny om vi lyckades klura ut våra problem. Det resulterade förstås i ganska spänd stämning. Jag somnade hela tiden av stress (min kropp gör gärna så, den stänger av) och hade ett slags nervöst sammanbrott efter en frukost på ett lyxhotell i Edinburgh. 

Tredje veckan åkte jag till New York. Jag fattade det inte då men inser nu att jag hade någon slags släng av OCD och blev sjukt stirrig över att jag inte kunde äta min vanliga frukost och hade svårt att slappna av. Men samtidigt kände jag mig för första gången på flera månader full av hopp och spänning. Jag flörtade med främlingar, kramades med mina finaste kompisar, hade ett sjukt dramatiskt bråk med min bästa vän och blev sams igen genom blöta pussar på mascarakladdiga kinder i vår trädgård i Brooklyn. 

Det var så mycket starka känslor och det var en märklig blandning av att hålla allt dolt, samtidigt som det var så himla nära ytan och jag kunde inte kontrollera någonting. Jag ser tillbaka på de veckorna som någon slags räddning. Jag hade helt tappat kontakt med mig själv och var helt uppslukad av att försöka fixa vårat förhållande men var maktlös och blev apatisk. 

Nu, nästan prick, ett år senare sitter jag här på tröskeln inför tre veckors semester (inte helt ledig har paus från mitt vanliga jobb) och har en helt ny relation till mig själv och mitt liv. Så mycket har hänt det här året och återigen ska jag spendera de här tre veckorna åt att lösa ett nytt pussel. Det är nästan lika mycket starka känslor, men den här gången är allt mycket mer spännande och inte alls deppigt.
 

Kul cliffhanger va? 
 

RSS 2.0