Tre veckor
För ungefär prick (åh vilken härlig motsägelse, "ungefär" och "prick") ett år sedan skulle jag ha tre veckors semester i form av londonhäng med stockholms-bffs, familjesemester i Skottland och chick-lit-trip till New York. Jag var väldigt deprimerad, hjärtekrossad och grät hela tiden. När jag inte grät svettades jag på gymmet och när jag inte grät eller svettades på gymmet jobbade jag sent eller bråkade med Danny. Vi var ju kära i varandra men kunde inte få det att fungera. Han blev som en sten och jag väntade på att något skulle ändras. Grät, svettades, bråkade, grät.
Tre veckor skulle vi vara ifrån varandra och jag skulle få något slags perspektiv på vad som skulle hända och vad som behövde göras. Första veckan var som en slags förnekelsevecka. Jag var defensiv och kunde inte riktigt prata med mina kompisar om vad som hände. Andra veckan i Skottland blev spänd, jag försökte att inte visa för min familj hur det var, för tänk om det skulle lösa sig. Vad skulle jag göra då? Jag ville inte att någon skulle hålla den här tiden emot Danny om vi lyckades klura ut våra problem. Det resulterade förstås i ganska spänd stämning. Jag somnade hela tiden av stress (min kropp gör gärna så, den stänger av) och hade ett slags nervöst sammanbrott efter en frukost på ett lyxhotell i Edinburgh.
Tredje veckan åkte jag till New York. Jag fattade det inte då men inser nu att jag hade någon slags släng av OCD och blev sjukt stirrig över att jag inte kunde äta min vanliga frukost och hade svårt att slappna av. Men samtidigt kände jag mig för första gången på flera månader full av hopp och spänning. Jag flörtade med främlingar, kramades med mina finaste kompisar, hade ett sjukt dramatiskt bråk med min bästa vän och blev sams igen genom blöta pussar på mascarakladdiga kinder i vår trädgård i Brooklyn.
Det var så mycket starka känslor och det var en märklig blandning av att hålla allt dolt, samtidigt som det var så himla nära ytan och jag kunde inte kontrollera någonting. Jag ser tillbaka på de veckorna som någon slags räddning. Jag hade helt tappat kontakt med mig själv och var helt uppslukad av att försöka fixa vårat förhållande men var maktlös och blev apatisk.
Nu, nästan prick, ett år senare sitter jag här på tröskeln inför tre veckors semester (inte helt ledig har paus från mitt vanliga jobb) och har en helt ny relation till mig själv och mitt liv. Så mycket har hänt det här året och återigen ska jag spendera de här tre veckorna åt att lösa ett nytt pussel. Det är nästan lika mycket starka känslor, men den här gången är allt mycket mer spännande och inte alls deppigt.
Tre veckor skulle vi vara ifrån varandra och jag skulle få något slags perspektiv på vad som skulle hända och vad som behövde göras. Första veckan var som en slags förnekelsevecka. Jag var defensiv och kunde inte riktigt prata med mina kompisar om vad som hände. Andra veckan i Skottland blev spänd, jag försökte att inte visa för min familj hur det var, för tänk om det skulle lösa sig. Vad skulle jag göra då? Jag ville inte att någon skulle hålla den här tiden emot Danny om vi lyckades klura ut våra problem. Det resulterade förstås i ganska spänd stämning. Jag somnade hela tiden av stress (min kropp gör gärna så, den stänger av) och hade ett slags nervöst sammanbrott efter en frukost på ett lyxhotell i Edinburgh.
Tredje veckan åkte jag till New York. Jag fattade det inte då men inser nu att jag hade någon slags släng av OCD och blev sjukt stirrig över att jag inte kunde äta min vanliga frukost och hade svårt att slappna av. Men samtidigt kände jag mig för första gången på flera månader full av hopp och spänning. Jag flörtade med främlingar, kramades med mina finaste kompisar, hade ett sjukt dramatiskt bråk med min bästa vän och blev sams igen genom blöta pussar på mascarakladdiga kinder i vår trädgård i Brooklyn.
Det var så mycket starka känslor och det var en märklig blandning av att hålla allt dolt, samtidigt som det var så himla nära ytan och jag kunde inte kontrollera någonting. Jag ser tillbaka på de veckorna som någon slags räddning. Jag hade helt tappat kontakt med mig själv och var helt uppslukad av att försöka fixa vårat förhållande men var maktlös och blev apatisk.
Nu, nästan prick, ett år senare sitter jag här på tröskeln inför tre veckors semester (inte helt ledig har paus från mitt vanliga jobb) och har en helt ny relation till mig själv och mitt liv. Så mycket har hänt det här året och återigen ska jag spendera de här tre veckorna åt att lösa ett nytt pussel. Det är nästan lika mycket starka känslor, men den här gången är allt mycket mer spännande och inte alls deppigt.
Kul cliffhanger va?
#4 PÅ ALBUMLISTAN!!!!
JÄVLAR ALLTSÅ! Nu har skivan legat på #4 hela dagen på iTunes lista över mest populära album. Fatta att chilla axel mot axel med Amanda Bergman och vara bara ett steg från Adele!!!!
TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK!!!!!
TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK!!!!!
Jag släppte en skiva och det kändes som att vinna Mello
Idag släppte jag min nya skiva "When Crows Have Flown Away" och det var så jävla spännande att följa hur den klättrade i topplistan på iTunes.
Det började i morse med ganska låga placeringar i Storbritannien, Canada och USA. Jag tänkte att man kan ju inte vinna varje gång och var glad att den placerade alls.
Men sen på kvällen kikade jag hur det såg ut på svenska iTunes och blev sjukt förvånad av att ligga på 33:e plats av ALLA album på iTunes (alltså inte bara i min genre utan ALLA album).
45 min senare hade den klättrat upp till 23 och jag blev helt till mig av att se den passera David Bowie och Taylor Swift.
#17 och det började kännas som när man väntar på rösterna under Eurovision och Sverige börjar klättra upp i toppen.
#17 och det började kännas som när man väntar på rösterna under Eurovision och Sverige börjar klättra upp i toppen.
När den lagt sig på #11 blev jag helt hispig och tänkte att jävlar om man skulle lyckas ta sig in på topp 10.
OCH JÄVLAR DET GJORDE DEN!
Resan slutade på otroliga #6. Axel mot axel med Miriam Bryant och min idol Bonnie Raitt, bara några steg från Adele och the 1975.
Livets största tack till alla som köpte skivan och som stöttar min musik! Ni är fantastiska! ♥
Livets största tack till alla som köpte skivan och som stöttar min musik! Ni är fantastiska! ♥
Helt plötsligt hörs vi igen
Jakten på ett hem i en stad av knarkarkvartar
Hej livets hjärtisar!
Nu har jag varit i London i nästan tre veckor och har i vanlig ordning fångats av en enorm känslostorm. Det har varit mycket upp och ner, mycket skratt, lite gråt och en helt del ångest över den omöjliga jakten på ett hem i en stad av knarkarkvartar. Allt är svindyrt (svindyrare än vanligt) och de flesta visningar jag varit på har varit riktiga hålor där golven varit täckta av smutsiga trosor.
Efter en miljon visningar (okej kanske 15) har jag nu äntligen hittat ett rum i en lägenhet vid Old Street som jag ska få flytta in i den 3:e oktober. Lägenheten är ganska mörk och sliten men mitt sovrum är stort med ett fint fönster och personerna jag ska bo med är väldigt gulliga. Old Street är ganska grått och tråkigt i sig men det ligger bara tio minuters promenad från alla skojiga ställen i Shoreditch och tunnelbanan är bara fem minuter bort.
Nu har jag varit i London i nästan tre veckor och har i vanlig ordning fångats av en enorm känslostorm. Det har varit mycket upp och ner, mycket skratt, lite gråt och en helt del ångest över den omöjliga jakten på ett hem i en stad av knarkarkvartar. Allt är svindyrt (svindyrare än vanligt) och de flesta visningar jag varit på har varit riktiga hålor där golven varit täckta av smutsiga trosor.
Efter en miljon visningar (okej kanske 15) har jag nu äntligen hittat ett rum i en lägenhet vid Old Street som jag ska få flytta in i den 3:e oktober. Lägenheten är ganska mörk och sliten men mitt sovrum är stort med ett fint fönster och personerna jag ska bo med är väldigt gulliga. Old Street är ganska grått och tråkigt i sig men det ligger bara tio minuters promenad från alla skojiga ställen i Shoreditch och tunnelbanan är bara fem minuter bort.
Mer uppdateringar om livet, jobbet och alla äventyr kommer strax. Ville mest säga hej så ni förstår att jag inte glömt bort er.
Walking around London looking like dis. Inget matchar leopardmönster lika bra som leopardmönster.
Och jag grät hela maj och hela juni
Innan jag försvann från cyberspace sist så varnade jag för stora förändringar. Då var det fortfarande lite oklart vad som skulle hända med mitt liv men jag kände att det var dags för stora svåra beslut. Efter ett drygt halvår av depp, sårade känslor och omstarter så beslöt jag och Danny oss för att göra slut på riktigt. Det tog ungefär två månader för oss för att bestämma oss för att bryta upp och när vi väl satt punkt (i slutet av maj) så var vi tvungna att bo tillsammans i fem veckor till. Det var så jävla grått, ledsamt och jag grät hela maj och hela juni.
Under de här fem veckorna bestämde jag mig för att också säga upp lägenhetskontraktet, min tjänst på LUSH och att jag skulle spendera hela sommaren i Sverige för att läka mina sår med magiska kompisar och kattgos. Då kändes allt väldigt omtumlande och jag blev överväldigad av all förändring och grät ännu mer, men sen hände något fantastiskt.
Jag kom hem till Sverige och hann vara ledsen i ungefär prick tre timmar innan allt blev bra. Eller ja riktigt så lätt var det kanske inte men såhär i efterhand känns det så. Med undantag för ett smärre breakdown efter att ha varit isolerad på landet för länge och en gråtfest följt av ångestdipp efter att ha sett The Holiday så har jag inte alls varit ledsen på hela sommaren. Allt har varit oerhört peppigt, festligt och askul. Jag har blivit nykär i alla mina kompisar och träffat nya spännande personer som har satt guldkant på tillvaron.
Nu åker jag tillbaka till London på måndag och det känns jättekonstigt. Jag varit i Sverige i lite mer än två månader och tanken på att bo i London är nästan främmande. Det är märkligt hur snabbt saker ändras. För några månader sedan sa jag bestämt att jag inte ens kunde tänka mig hur det skulle vara att bo i Sverige igen och att jag absolut inte tänkte flytta tillbaka på många år, men nu....NU! Nu är Stockholm det enda jag kan tänka på! Flytta tillbaka till livets bästa stad som är full av livets bästa människor känns lika självklart som att cheescake är smarrigt och att Beyoncé är drottning av universum.
Så ja, det verkar som att det finns många stora förändringar på horisonten, men just nu tar jag det en dag i taget. Först måste jag tillbaka till London för att vara säker på att jag inte vill vara kvar (vägrar fly, det är ju trots allt inte Londons fel att livet gick dåligt) och om jag bestämmer mig för att flytta hem så vill jag se till att min sista tid i London blir full av kul med vänner, spännande jobb och framför allt väldigt mycket rock.
Följer ni med?
Under de här fem veckorna bestämde jag mig för att också säga upp lägenhetskontraktet, min tjänst på LUSH och att jag skulle spendera hela sommaren i Sverige för att läka mina sår med magiska kompisar och kattgos. Då kändes allt väldigt omtumlande och jag blev överväldigad av all förändring och grät ännu mer, men sen hände något fantastiskt.
Jag kom hem till Sverige och hann vara ledsen i ungefär prick tre timmar innan allt blev bra. Eller ja riktigt så lätt var det kanske inte men såhär i efterhand känns det så. Med undantag för ett smärre breakdown efter att ha varit isolerad på landet för länge och en gråtfest följt av ångestdipp efter att ha sett The Holiday så har jag inte alls varit ledsen på hela sommaren. Allt har varit oerhört peppigt, festligt och askul. Jag har blivit nykär i alla mina kompisar och träffat nya spännande personer som har satt guldkant på tillvaron.
Nu åker jag tillbaka till London på måndag och det känns jättekonstigt. Jag varit i Sverige i lite mer än två månader och tanken på att bo i London är nästan främmande. Det är märkligt hur snabbt saker ändras. För några månader sedan sa jag bestämt att jag inte ens kunde tänka mig hur det skulle vara att bo i Sverige igen och att jag absolut inte tänkte flytta tillbaka på många år, men nu....NU! Nu är Stockholm det enda jag kan tänka på! Flytta tillbaka till livets bästa stad som är full av livets bästa människor känns lika självklart som att cheescake är smarrigt och att Beyoncé är drottning av universum.
Så ja, det verkar som att det finns många stora förändringar på horisonten, men just nu tar jag det en dag i taget. Först måste jag tillbaka till London för att vara säker på att jag inte vill vara kvar (vägrar fly, det är ju trots allt inte Londons fel att livet gick dåligt) och om jag bestämmer mig för att flytta hem så vill jag se till att min sista tid i London blir full av kul med vänner, spännande jobb och framför allt väldigt mycket rock.
Följer ni med?
Liksom ser ni hur glad jag är i ögonen?!? Här är jag galet kompiskär i min bästa kompis Nisse.
När livet slutar gå upp, kan det bara bli bättre.
The bitch is back.
100% bäst
Alltså det här är bara så himla mycket ♥
Livet på en pinne och sen inte alls
Nej jag har inte dött. Jag har bara gått in i väggen. Eller kanske inte gått in i väggen. Jag har nog bara gått in i livet. Jag har precis kommit tillbaka från tre veckors semester (en vecka i Skottland, en vecka kompishäng i London och en vecka med orlimligt mycket kul i New York) och när jag kom tillbaka till London i måndags sköljdes en sån jävla stor våg av ångest över mig. Kanske är det bara en slags baksmälla från att ha haft så mycket kul och helt plötsligt vara tillbaka till alla plikter, struliga hemmalivet och alla jävla olästa mail.
ÅH!
Livet allså, det är som att det sitter på en pinne och allt är så jävla najs tills det trillar av pinnen och ligger där på marken som en ledsen glasskula. Och här sitter jag och klagar som en grinig unge.
Poängen är att det känns som att jag måste göra lite stora ändringar i livet. Tänkte bara säga det. BRACE YOURSELVES! (eller inte jag vet ju inte vad jag ska göra än) ((förbered er på en stor besvikelse))
ÅH!
Livet allså, det är som att det sitter på en pinne och allt är så jävla najs tills det trillar av pinnen och ligger där på marken som en ledsen glasskula. Och här sitter jag och klagar som en grinig unge.
Poängen är att det känns som att jag måste göra lite stora ändringar i livet. Tänkte bara säga det. BRACE YOURSELVES! (eller inte jag vet ju inte vad jag ska göra än) ((förbered er på en stor besvikelse))
Jobbar 24/7
Londonvädret kastas mellan isvindar och dagar med 17 grader och sol. Det är ganska frustrerande när vädret smygflörtar med en så där men det betyder i alla fall att våren är här SKITSNART.
Idag har jag suttit på café i flera timmar och jobbat på en ansökan till ett häftigt jobb och nu ska jag ta tag i lite pappersarbete från skolan. The Institute har gett mig uppdraget att bedömma några av ansökningarna till låtskrivarprogrammet (för den kommande höstterminen alltså). Det är verkligen så himla kul att de litar på mitt omdöme och ännu roligare att få vara med och välja ut lämpliga kandidater.
Anywayz guyz! Här har ni lite loungiga selfies med dagens ögonsmink (brun och grå ögonskugga). Jag försöker vänja av mitt beroende av flytande eyeliner. Måste liksom lära mig känna igen mitt ansikte även när jag inte har målat på mina vanliga kråksparkar.
Idag har jag suttit på café i flera timmar och jobbat på en ansökan till ett häftigt jobb och nu ska jag ta tag i lite pappersarbete från skolan. The Institute har gett mig uppdraget att bedömma några av ansökningarna till låtskrivarprogrammet (för den kommande höstterminen alltså). Det är verkligen så himla kul att de litar på mitt omdöme och ännu roligare att få vara med och välja ut lämpliga kandidater.
Anywayz guyz! Här har ni lite loungiga selfies med dagens ögonsmink (brun och grå ögonskugga). Jag försöker vänja av mitt beroende av flytande eyeliner. Måste liksom lära mig känna igen mitt ansikte även när jag inte har målat på mina vanliga kråksparkar.
Internet sometimes ♥
Ibland när jag blir riktigt deppig brukar jag vända mig till djurvideor på youtube, bildgoogling av "kaninisar" eller valfri gråtvänlig audition till Britain's Got Talent. Nu har jag hittat mitt nya bästa plåster...
Tom Hanks forever ♥
Livet genom photobooth
Hej hej! Nu sitter jag på planet på väg mot Sverige för min födelsedagshelg. WOHO!
Jag kikade igenom mitt photobootharkiv häromdagen och tänkte dela med mig av alla meningslösa selfies jag inte visade mellan augusti tills nu. Hare så kult!
Slutet av sommaren verkade det som jag hade sjukt mycket attitydproblem. Tror det var frustrationen över att inte ha ett jobb mer än att locka håret och laga mat.
Jag kikade igenom mitt photobootharkiv häromdagen och tänkte dela med mig av alla meningslösa selfies jag inte visade mellan augusti tills nu. Hare så kult!
Slutet av sommaren verkade det som jag hade sjukt mycket attitydproblem. Tror det var frustrationen över att inte ha ett jobb mer än att locka håret och laga mat.
Åkte tåg till Manchester
Hade ganska ofräscha toppar och utväxt ner över halva skallen efter ett helt år utan frisörbesök (nu är det typ två decimeter kortare :(((((( ).
Satsade på glammiga vibbar till Robyn och Kirsties bröllop.
Var väldigt väldigt bakis (troligtvis dagen efter bröllopet).
Försökte mig på lite låtskrivande efter alldeles för lång vila.
Den sanslösa hettan fortsatte och jag var helt besatt av iskall läsk.
Blev erbjuden lärarjobbet och bestämde mig för att jag behövde seriösa saker som seriös portfölj, seriös anteckningsbok och seriösa färgpennor.
Och seriös polo...
och seriösa tanttrosor (OH MY LORD SÅ SKÖNA! Köpte sex par och har nästan inte användt något annat sen dess).
Hösten kom och jag försökte mig på någon slags backslickstil? Sjukt oklart.
Min farmor blev sjuk och jag var så här ledsen.
Införskaffade en ny seriös kjol till mitt seriösa lärarjobb...
...och såg ut så här på första dagen. Kände mig mkt mkt läcker och mkt mkt seriös. Nästan så jag kände mig som Elle i Legally Blonde.
Farmor dog och jag var så himla himla ledsen hela tiden. Stackars Danny visste inte riktigt vad han skulle göra för att trösta men en dag kom han in i sovrummet och sa "I made you a love bee" och gav mig den här piprensarsaken. Jag grät och skrattade och kände mig glad för första gången på vad som kändes som en evighet. Han är så tokig min kille.
Ja den här backslicklooken som jag försökte mig på känns väldigt konstig nu när jag ser tillbaka på det men uppenbarligen diggade jag det rejält när det begav sig.
Tjingtjong så var jag hemma i Stockholm och gjorde mig redo för gigget på Cirkus.
Snap, tillbaka i London för att hämta begravningskläder.
Dresscoden på Lush är ju vad som helst så länge det är svart och vitt så jag såg till att plocka fram allt svart och vitt i hela garderoben.
Hittade hjärtformad paprika och klädde ut mig till heart eyes emoji. LIKT VA?!
Jag tränade fett mycket och åt vettiga pre-workout snacks.
Lyckades få till det perfekta håret till min examen och kände mig så jävla boss men gick ut i vinden och sabbade det på en kvart (förstås).
Hade skypekonferens med en annan lärare precis i den här ställningen och kom på efteråt att strumporna hängde på elementet. DOH.
Bodde på hotell i Wales inför elevernas tenta och kände mig sjukt glammig.
Köpte fräscha sneakers.
Reafyndade den här klänningen på & Other Stories och kände mig som om jag hörde hemma i American Horror Story: Coven.
Ja jag gick lite bananas på julrean och köpte även den här sjuka silverkjolen som är alldeles för tajt för att sitta i men är 100% fabulous så länge man står upp och håller in magen.
Och jag kunde förstås inte låta bli att köpa de här HP-strumporna. DE KOSTADE JU BARA 1 PUND!
Livet kändes stressigt och jag var allmänt...beklämd? Galen? Jag vet inte riktigt.
Varje lärardag är som en ny chans att klä ut sig. Det känns liksom som att jag lajvar cool lärare (fattar liksom inte att det är på riktigt) och filar jämt och ständigt på den perfekta looken. Min senaste favorit är den här med slapp t-shirt, kostymbrallor, kavaj, halsduk och cowboyhatt.
Tror jag måste låtsas att jag är på lärarlajv för när jag inser att det är på riktigt och hur mycket ansvar jag har blir livet lite för läskigt och allvarligt.
Working 9 to 9
TJENIS!
Jag sitter på tåget mot Cardiff för att undervisa mina onsdagslektioner på The University of South Wales. Det är nionde dagen i rad som jag jobbar och min hjärna känns som en blandning av flubber och rinnig äggröra. De senaste veckorna har varit sjukt hetsiga och jag har med nöd och näppe fått schemat att gå ihop. The Institute erbjöd mig fler timmar på skolan för några veckor sedan och jag tackade självklart ja, men det innebar att jag jobbade minst sex dagar i veckan och det är ju förstås inte hållbart så från och med nästa vecka kommer jag bara jobba på lush två dagar i veckan (istället för fyra). Då får jag en relativt normal arbetsvecka på 5 dagar.
Rent ekonomiskt skulle jag klara mig på lärarlönen men problemet är att man inte får någon betald semester eller inkomst under skolloven så det känns skönt att ha Lush som en extra trygghet. Dessutom trivs jag ju väldigt bra där. Alla är så galet trevliga och det är en väldigt stimulerande arbetsmiljö.
Jag sitter på tåget mot Cardiff för att undervisa mina onsdagslektioner på The University of South Wales. Det är nionde dagen i rad som jag jobbar och min hjärna känns som en blandning av flubber och rinnig äggröra. De senaste veckorna har varit sjukt hetsiga och jag har med nöd och näppe fått schemat att gå ihop. The Institute erbjöd mig fler timmar på skolan för några veckor sedan och jag tackade självklart ja, men det innebar att jag jobbade minst sex dagar i veckan och det är ju förstås inte hållbart så från och med nästa vecka kommer jag bara jobba på lush två dagar i veckan (istället för fyra). Då får jag en relativt normal arbetsvecka på 5 dagar.
Rent ekonomiskt skulle jag klara mig på lärarlönen men problemet är att man inte får någon betald semester eller inkomst under skolloven så det känns skönt att ha Lush som en extra trygghet. Dessutom trivs jag ju väldigt bra där. Alla är så galet trevliga och det är en väldigt stimulerande arbetsmiljö.
Hur som helst, jag ser fram emot mer vettiga arbetsdagar och mer fokus på min lärarroll. Tills dess tillåter jag mig själv att vara lite utbränd och lugnar ner stresshjärnan med att titta på den här videon två hundra gånger.
69 days, 17hrs, 38 mins
Jag gjorde precis något helt crazy. Jag bokade en biljett till New York!!! Jag som inte haft en spänn över till något annat än hyra och mat på fem år har helt plötsligt börjat tjäna lite pengar och då tyckte jag det var helt rimligt att lägga allt på en flygbiljett för en halv miljon (typ). Men det är lugnt för OJ OJ OJ va kul jag ska ha det och som min kära vän Helena säger:
"Det är aldrig dyrt när det är värt".
Helena och Helena (rådgivaren Helena är hon till höger) var tvungna att vara med på Skype för att se till att jag inte fegade ur.
"Det är aldrig dyrt när det är värt".
Helena och Helena (rådgivaren Helena är hon till höger) var tvungna att vara med på Skype för att se till att jag inte fegade ur.
Och jesus va glad och pirrig jag var när jag tryckte på den sista knappen.
Nu är det bara 69 dagar kvar tills vi åker. HEJA SEMESTER OCH ROCKIGA BESLUT!
NY SINGEL "Hidden Hurt"
Idag har jag släppt en ny singel! PEPPEN PEPPEN PEPPEN! Eller alltså jag har gjort en fräck pre-release på soundcloud som en förfestpepp till det riktiga släppet på iTunes med resten av skivan som jag släpper i vår.
Men här har ni den! Hoppas ni blastar den på feta högtalare på högsta volym och diggar!
Men här har ni den! Hoppas ni blastar den på feta högtalare på högsta volym och diggar!
MUSIC PLZ
Här kommer lite musikfavoriter från lite balla babes som jag älskar.
Min kompia Charlotte, eller CeCe som hon kallar sig, är inte bara världens babe, hon är också en jävel på att skriva låtar. Den här refrängen satt fast i skallen hela hösten.
Den här gamla skönheten av Judee Sill fick ett helt nytt liv i mina öron när jag fick höra Frida Hyvönens cover.
Den här covern har ju redan hypats en miljon gånger men den här hösten var den som ett konstant soundtrack och gav verkligen extra värme när november kändes fett trist.
Jag var först inte helt förtjust i FKA Twigs och fattade inte hypen, men en dag fick jag feeling och blev lite kär i EP2.
Rae Morris är en ny dyster poptjej från England och jag diggar hennes Bat For Lashes-vibes och hennes sköna röst.
Min älskade Nadine har släppt en ny singel så den måste förstås hamna med på listan över coola musikbrudar. Älskar hur hon kan skriva så bra pop som ändå känns äkta och orginell.
Här har ni det senaste från The Staves. Jag tycker nog inte att låten är en av deras bästa men älskar deras nya sound! De har jobbat tillsammans med Justin Vernon (Bon Iver) i hans studio och jag tycker att resultatet är strålande. You dig?
Vi avslutar med Ariannas senaste låtar. Får SÅ himla mycket feeling när jag lyssnar på dem. Pefekta förfestlåtar, morgonduschlåtar eller egentligen perfekta för när man behöver lite extra pepp.
Slutet av den stora summeringen
Nu närmar vi oss slutet! Ta en titt på vad som hände oktober-januari.
LUSH suktade med nya grejer cirka varje dag. Oftast lyckades jag hålla i plånboken men när det här spa-paketet kom in kunde jag inte låta bli. Full av massa specialgrejer som luktar asgott, vackra vykort och lådan använder jag nu som sminkförvaring.
En vacker oktoberdag var vi på en hyllningsfestival (miniminifestival) för poeten Dylan Thomas i Fitzrovia Square-parken. Det målades porträtt, lästes poesi, klappades på får och bjöds på Bara Brith och te. Så himla engelskt.
Jag började äntligen tjäna lite pengar och slog till på ett par grejer på Primark (hey big spender) och kunde inte sluta skratta när jag hittade den här t-shirten. Alltså HP forever, men vilket rikspucko ansvarade för det här trycket?
Mina dagar i Wales var superskojiga men jag hann liksom aldrig riktigt se mer än tågstationen och universitetet. Men den korta promenaden från stationen till skolan finns i alla fall de här fina gatumålningarna.
Sen kom värsta värmeböljan och jag gick i bara klänning och strumpbyxor även fast det var mitt i oktober. En av dessa dagar promenerade jag ner till Southbank där London såg så här fint ut.
Och nästan ännu finare i motsatt riktning.
Anledningen till att jag vistades söder om floden var för att gå på inspelning av ett avsnitt av Skavlan med Hanna.
Gästerna var bland annat Sia och Lena Dunham så ni kan fatta att vi var taggade.
Där har ni honom, Skavlis. Telefonen var jag förstås tvungen att stänga av så jag lyckades inte smygfota idolerna. Lena Dunham var klockren och lyckades smälla Fredrik på fingrarna när han var en idiot. Sia var störtskön och sjöng Chandelier live. FY FAN VA HON KAN SJUNGA.
November kom och likaså julbelysningen på Londons shoppingstråk. Här har vi ljusen på "vår" gata (alltså South Molton Street där jag jobbar).
Hittade ballaste skorna på den omöjligt dyra affären Browns och dagdrömde om dem cirka varje sekund.
Jag fixade håret för första gången på över ett år och sa hej svejs till alla slitna toppar och den två decimeter långa utväxten.
Bäst av allt var att min älskade mamma och styvpappa var och hälsade på. Vi gjorde massa skojiga grejer som jag tog NOLL bilder på. Det här är det enda beviset på att de ens var här.
Veckan efter hade jag spelning på The Finsbury och fick ett porträtt målat av mig när jag var på scen av Gideon Conn. Likt eller hur?
En kväll råkade sju av tretton elever från min gamla teatergrupp vara i London på samma kväll så vi möttes på en tapasbar för att säga hej och höra vad som hänt i livet sen sist.
Sen var det dags för den stora examensdagen! Dagen var full av kära återseenden, en himla massa musik, mossiga och känslosamma tal och vi fick alla skaka hand och ta emot diplom (som det sig bör).
Och jag poserade förstås glatt i en riktig jävla studenthatt!
Och sen ba wharrt?!?!?! ÄRE DECEMBER!??!?! WHART!?!??! Japp det var december och det inleddes förstås med julmarknad på Caledonian Road med gratis mulled wine, mince pies och uppträdande av lokalkändisen Dave Elvis (han sjunger bara Elvis-låtar och verkar aldrig ha på sig något annat än sin guldkostym).
Vi klädde granen och började julpeppa.
På Lush var det sjukt julhetsigt redan tidigt i december och jag fick posera med en av de många julklapparna för vår affärs facebooksida.
Lush London hade sin årliga julfest och bjöd på massa gratis vego/vegan-käk, cocktails och en massa lekar. Alla som jobbar för Lush är sjukt excentriska så det blev nästan lite för mycket, men fortfarande kul att hänga med jobbgänget och kul att hänga med Mark Constantine (gubben som grundade Lush). Han satt med oss i nästan en timme och pratade om allt från mongolisk strupsång till kändisskvaller. Väldigt trevlig person.
Jag hade fotografering med min kompis Noèmie. Gissa vilken av bilderna som kommer blir omslaget till nästa skiva?!?!
Dagarna blev kortare och kortare och solnedgångarna mellan Wales och London blev vackrare och vackrare.
Inför mina elevers slutprov för terminen fick jag åka ner till Cardiff en dag tidigare och blev inkvarterad på lyrrigt hotell av skolan.
I badrummet hade de satt speglar på ett sånt där sätt så man ser långt in i oändligheten. Mkt mkt praktiskt när man sitter på toan och filosoferar.
Sen dagen efter kom min gulliga pappa till London, men bara för en kväll för vi skulle nämligen tillbaka till Cardiff! Pappa har ju ändå varit i London cirka en miljard gånger och jag hade åkt till Cardiff varje vecka i tre månader utan att se mer än typ två gator så vi bestämde oss för att åka på upptäcksfärdsweekend helt enkelt. På den här bilden ser ni pappa som kikar in i en bokaffär i en av Cardiffs många arkader.
Hihihi, gullig gubbe ♥
Vi gjorde massa turistiga grejer. Vi besökte slottet, åkte hop on hop off-buss och lärde oss en himla massa om Cardiffs historia.
Vi hade himla tur med vädret hela helgen så utsikten från slottet var extra fin.
Ja eftersom jag inte bloggade tog jag inga bloggiga bilder eller nästan några bilder alls faktiskt. Jag drog liksom fram mobilen när jag såg ett par julgranar och tänkte "åh fint" men brydde mig inte ens om det blev bra eller inte (det märks ju verkligen nu). Lite synd förstås såhär i efterhand men det viktigaste är att jag blir helt varm i hjärtat av att tänka på den här helgen. Vi hade det så oerhört trevligt! Vi åt massa god mat, hade djupa samtal, skrattade åt knäppa engelsmän, drack mulled wine mitt på dagen och bara njöt av varandras sällskap.
Tillbaka i London promenerade jag runt i Chelsea och fick gratis massagebehandling på Lushs egna spa.
Vår familjekompis Karl från Amsterdam var och hälsade på i London och ville hänga. Det ville jag förstås!
Först tog han mig till en 90-talsbar för att dricka Cool Runnings (jepp alla drinkar var döpta efter 90-talsfilmer), sedan åt vi middag på enligt Karl "the gayest restaurant in soho" (and that's saying something) för att sedan runda av kvällen på en bar med hans kompisar där det spelades piano och alla gäster sjöng med i cabaréthits och Bette Midler-låtar. Helt klart en toppenkväll!
Sen hörde satan och alla gudarna (eller ja min chef) mina böner om att få ledigt över julhelgen så jag kunde åka hem till Sverige. Jag handlade ungefär en miljon julklappar i sista minuten och tryckte ner dem alla i resväskan tillsammans med tre par trosor, en tröja och en klänning.
Det var en så himla mysig jul. Alla var ovanligt chillade och bara glada att vara tillsammans. En 10 av 10 jul helt enkelt! Innan jag åkte iväg till den årliga julfesten (som jag alltid gör framåt midnatt) försökte jag knäppa en bild på mina gulliga brorsbarn som såg så himla gulliga ut i fåtöljen men lyckades förstås ta kortet precis när Ingrid blänger på Gustav med värsta demonblicken.
På juldagen blev jag bjuden på en slags middag hemma hos Challis för att hänga med de här donnorna. Challis, Danielle, jag, Josefin och Ida (som tar bilden). Mkt mkt trevligt och väldigt kul att vara runt samma bord alla tillsammans, det hade vi inte varit sen gymnasiet.
Ja som sagt, ingen blogg = väldigt lite bilder. På ett sätt har det varit skönt eftersom jag inte håller i kameran/telefonen hela tiden men också lite tråkigt så här när man vill se tillbaka på allt. MEN! WHATEVER! Jag lyckades i alla fall ta en bild på min älskade lilla katt, aka den viktigaste lilla lurvbollen i världen.
Jag kom tillbaka till England den 27:e december med ont i halsen och dagen efter hade värsta influensan tagit tag i min kropp och jag låg still i sängen i nästan en hel vecka. Det var fruktansvärt dålig timing eftersom min syster och hennes kille Joakim kom till London över nyårshelgen. Som tur var mådde jag lite lite bättre på nyårsafton, så med hjälp av tre påsar lemsip lyckades jag fixa mig fin och käka middag på restaurang med dem och Danny. Det var verkligen jättemysigt och jag är så glad att vi lyckades hänga lite grann i alla fall.
Så där! Längre än så har jag inte riktigt kommit i livet. Nu när ni vet ungefär vad som hänt de senaste månaderna så kanske vi kan ta och fortsätta som förut. Är ni med mig? Har ni några frågor? Är det något ni undrat över? Säg till så kan jag ta upp det i ett inlägg någon dag.
♥
Den stora summeringen del 2
Augusti närmade sitt slut och äntligen var det dags för Robyn och Kirstie att gifta sig. De gifte sig i Camden Town Hall och JÄVLAR va massa bölande det var under ceremonin. Det var så oerhört romantiskt och skitfint och jag kunde liksom inte hålla mig. Jag spelade och sjöng när Kirstie gick ner för altaret och jag var tvungen att stirra ner i golvet för att inte börja böla redan då.
Kirsties klänning var det drömmigaste jag någonsin hade sett!
Och Robyn såg ut som en asglammig prinsessa i sin glittriga brudklänning.
Mottagningen hölls på 6 St Chad's Place, en undangömd pärla vid King's Cross. De hade ordnat med en blåskvartett som ledde alla gäster genom Bloomsbury från rådhuset till festlokalen (sjukt fiffigt och superfestligt) som sedan stannade kvar och spelade under fördrinken.
Borden var indelade i olika elevhem och jag var i SLYTHERIN (?!?!??!?!) tillsammans med bästa gänget. Det var sjukt fint dukat och maten var svingod.
Toaletterna var asfina, som tågkupéer och när jag ändå hade telefonen framme passade jag på att ta en selfie. Det var ju pastelltema så jag hade tagit på mig det enda pastelliga jag hade i min garderob och matchade med svart.
Älskar den här bilden! Perfekt tajmad regnbåge och världens finaste brudpar.
Tårtorna och cupcakesen var från Primrose Bakery och var förstås farligt goda.
Ja alltså sen blev det inte så mycket mer bilder. Det blev en sjuhelvetes fest och jag dansade tills fötterna bokstavligen blödde. VILKET HIMLA TOPPENBRÖLLOP!
September började. Jag låtsades ha gröna fingrar och fick feeling för mustiga soppor.
Nadine värmde hjärtat på the Islington.
Jag fortsatte mina svenska husmanskostfasoner.
Skrev en låt med Jonathan Whiskerd.
Röstade på svenska ambassaden där de hade ett kylskåp vid ingången till röstningslokalen med Alexandra p
Pascalidou på (?).
Det blev många promenader i sensommarvärmen.
Och jag hade spelning på the Green Note i Camden.
Sen var det dags för Callyfest. Aka ÅRETS BÄSTA DAG.
Eller ja, bäst å bäst, men en dag om året förvandlas vår gata till en skitmysig endagsfestival full av skojiga saker som ett dansgolv där man kan lära sig dansa till exempel salsa och the electric slide!
Det delas ut gratis lokalbrygd öl...
...spelas massa musik...
...och om man vill kan man spela själv också.
Jag fick en fräsig makeover, åt ostiga muffins, drack massa öl och var allmänt superhappy.
Ni ser ju!
Sen började jag på mitt nya jobb som nanny hos en svensk familj i Hackney där jag skulle jobba varje måndag. Det innebar mest att chilla i London Fields, leka med bilar och ta långa tupplurer. Ett ganska soft jobb helt enkelt.
Men redan efter två veckor var jag tvungen att säga upp mig för jag blev erbjuden världens bästa jobb som låtskrivarlärare på The University Of South Wales.
Så nu åker jag till Cardiff varje onsdag och undervisar på ett 100% riktigt universitet (like a boss). Det är heltoppen och jag ska berätta om det mer utförligt i ett eget inlägg. Allt ni behöver veta nu är att jag bara råkade bli lärare och får hänga i Cardiff där alla skyltar är skrivna på låtsasspråket Walesiska och där det finns knäppa saker som e-ciggsaffärer och rugbyarenor.
En höstkväll fick jag och Josefin gratisbiljetter till Magnus Betnér på Leicester Square Theatre. Det var ganska kul men jag har svårt att uppskatta hans typ av humor till fullo. Den sortens humor när skämten är svinmörka och obehagliga bara för att provocera och tänja på gränserna.
Sen hände något skitjobbigt. Min älskade, världsfina, superbästa farmor gick bort. Efter 96 år på den här jorden var det dags för henne att säga god natt. Jag grät i en vecka och det var så förjävligt att inte kunna vara där och säga hej då.
Som tur var hade jag redan (innan farmor blev sjuk) bokat in en sverigeresa veckan efter farmor gick bort och fick trösta mig med Sofias nya valp Decibel.
Vi bara klappade hundvalp i flera timmar, drack vin innan klockan tolv och jag suktade så himla mycket efter Sofias megafina lägenhet.
Mormor fick också trösta och hon gav mig sin fina dräkt från sena 60-talet som jag tokälskar. Ännu en tröst var förstås att Stockholm alltid är så himla fint även när hela livet känns fult.
Anledningen till att jag hade bokat in den här resan var dock att jag skulle spela på Cirkus. Min gamla gymnasieskola hade 20års-jubileum och de hade bett mig spela.
Ett sånt stort uppdrag kräver ett band, så jag ringde runt och lyckades dra ihop det här toppengänget. Johan på piano, Markus på gitarr, Danielle på körsång, Edwin på bas och Steve Sherlock (ja det är hans riktiga och asrockiga namn) på trummor.
Det var en väldigt speciell kväll med ett fullpackat cirkus och massa musik.
Jag var jäkligt nervös men det gick strålande och jag kände mig som en riktig jävla rockstjärna.
Tillbaka i London var det dags för ännu något tugnt. Hatties minnesceremoni. De höll evenemanget i hennes barns skola och det var så fint dekorerat med galet mycket ljusslingor och girlanger överallt. Hela kvällen var helt i Hatties anda, full av vacker musik, god mat och godare viner. Hennes man, föräldrar, syskon och bästa vän höll tal och jag stod längst bak i rummet för att ingen skulle höra mitt gråtande. Det var en otroligt sorglig men också fantastiskt fin kväll som avslutades med fyrverkerier och goda minnen.
Det var utmanande veckor med mycket sorg i hjärnan samtidigt som jag försökte lära mig balansera mitt hurtiga tvålsäljande med den nya rollen som lärare.
Helt plötsligt var jag tillbaka i ett disigt Stockholm för att vara med på farmors begravning.
Solen sken hela dagen, Solna kyrka var proppfull av blommor och en tenor sjöng så golvet skakade. Ett pampigt adjö, precis som farmor hade velat ha det.
Och oj va jobbigt det är att skriva om det nu. Det gör så ont att veta att jag inte får säga hej igen eller komma på fika med Nescafé cappucino och gelehallon igen. Jag kommer sakna att sitta i hennes kök och bläddra i hundtidningar, skvallra om kändisar och lyssna på alla historier om kriget, alla karlar som försökt gifta sig med henne och alla hennes glamourösa äventyr. Men mest av allt kommer jag sakna hennes otroliga optimism, hur hon alltid välkomnade en med omåttlig glädje och värme. Världens finaste helt enkelt.
♥
Början av den stora summeringen
Okej kompisar, vi har ju lite att ta igen så jag tänkte börja med lite utav en summering av allt som hände under sommaren och hösten som ni kanske inte fick hänga med på. Så gott som alla bilder är skruttiga, oredigerade mobilbilder som har cirka noll artistiskt värde men som ändå hjälper storyn lite grann. HÄNG MED!
Där runt midsommar åkte jag hem till Sverige en helg för att 1. frysa ärslet av mig i en vecka och 2. äta sunkpizza med Matilda och Nisse.
Men hann också klämma in lyrrig fisklunch med pappa...
...ett par vintagefynd...
Och förstås en himla massa öl med gänget på Wolmars.
Jag var fyra öl-full och fick så himla mycket feeling av stockholmshimlen...
Och drog till trädgården där jag hade sommarens bästa kväll med bland annat Albin och fem främmande amerikaner.
När trädgården stängde tog vi fylletaxi hem till ön och vi var så sanslöst fnissiga och hade så jävla mycket feeling när vi åkte över bron.
Sen var det helt plötsligt dags att åka hem till London.
Det var sjukt blommigt överallt och jag drack bärsa med Nathan på the Faltering Fullback.
Jag "sökte jobb" vilket mest innebar att ligga på taket i solen med sjukt mycket ångest som jag dämpade med Harry Potter och isté.
Var hemmafruig och lagade spännande rätter så fort det inte var för varmt för att stå i köket. Till exempel rödbetsrisotto.
Jag och Danny tog kvällspromenader nästan varje dag och spanade på gulliga hundar som satt i fönstrena.
Jag hade blivit inbjuden till att spela på en Kinks-tributekväll på baren där de spelade tillsammans som ett band för första gången. Det var ett sjukt märkligt upplägg och jag spelade såklart den enda Kinks-låten som ingen i publiken kände igen. Men det var väldigt mysigt och det lilla rummet var fullt av cirka hundra extrema Kinks-fanatiker som jag lyckades få med på körsång i en av mina låtar.
Bloggen tynade bort sakta men säkert. Inläggen om Italien var nog det enda ordentligt bloggiga jag gjorde på hela sommaren.
London fortsatte vara sjukt varmt och jag försökte matcha Islingtons alla pasteller med mina nya sommarkläder.
Nathan och Harrys band Rebel Actors hade sommarens bästa spelning i Camden. Det var SÅ JÄVLA SVÄNGIGT. Nu har tyvärr bandet splittrats och jag kan inte förstå varför. DE ÄR JU SÅ JÄVLA BRA.
Samma kväll kutade jag ner till Spiritual Caipirinha Bar för att säga hej till Raf, George och massa andra kompisar som var där. Ett superspexigt folkband spelade med cello och tvättbräda och på toaletten hittade jag ett skojigt klotter som jag smsade till Felicia (det slutade ju inte så bra med vår gamla rummis Olivia om ni minns...?).
Överlag var London bara så jävla skitfint. Jag och Danny gick på open air cinema vid kanalen och drack té i termos vid fontänerna utanför Central St Martin's College.
Jag hade provpass på LUSH och hoppades så in i bängen att jag skulle få jobbet.
Sen drog jag en sväng till Manchester och finlirade lite i studion på min jävla EP som aldrig släpps.
Manchester var också förbannat fint i sommarsolen och på vägen tillbaka till London åt jag lyxig take away från Carluccios.
Tillbaka i London hade Jenny (eller Delaire som hon kallar sig på scen) EP-släpp på St Pancras Old Church där min gullis Joe var förband. Jenny hade hyrt in sjukt mycket ljus och såg ut som värsta popstjärnan.
Sen en skittidig morgon åkte jag långt ut i Surrey där det fanns fler hagar än hus.
Jag skulle nämligen på Kirstie och Robyns möhippa. Vi skulle spela paintball från tio till tre och jag var sjukt skeptisk.
Här har vi andra delen av gänget som var lika skeptiska som jag.
Så här såg Anna och Anna ut redan efter de första två matcherna. Alltså FY FAN! Det var det värsta jag gjort. Det gjorde så jävla ont och jag var så sjukt stressad över hur högt alla gevären smällde och det gick liksom inte att gömma sig någonstans.
Kirstie var glad i alla fall och en del av gänget verkade ha kul, men jag tror många bara höll masken.
Efter flera timmars skräck och smärta fick vi åka hem till Robyn och Kirstie på förfest innan vi åkte in till stan på party.
Här är ett par jävligt sunkiga bilder på den sunkiga megadrinken som vi drack på det sunkiga stället vi var på. Eller alltså det var ju en flaschig cocktailbar i Shoreditch men den var full av äckliga killar som taffsade och inte lät en vara ifred. Jag blev också nästan tvånglad av en tjej som jag hade pratat med (jag trodde vi var kompisar, hon trodde jag flörtade) och i ren chock och irritation skrek jag "I'M IN A COMMITED RELATIONSHIP DAMMIT!".
Måndagen efter den här helveteshippan hade jag i alla fall min första dag på LUSH. Jag var himla glad i svart och vitt och var jättenervös.
Utanför butiken hade de smällt upp en dubbeldäckare med bar där de enbart serverade Pimms. Vi fick gratisbiljetter och hängde där den soligaste eftermiddagen i juli. Jag och Otis blev bffs men det blev en kortlivad vänskap eftersom han inte fick jobba kvar under hösten.
1:a augusti fyllde Danny år och vi firade med två sorters paj och ett bad i fontänerna vi St Martin's.
Mitt badrum började sakta men säkert likna en LUSH-affär.
Jag kände mig ganska kär.
OCH SEN KOM FELICIA HEM OCH JAG GRÄT GRÄT GRÄT av lycka och sen GRÄT GRÄT GRÄT jag lite mer när hon berättade att hon bestämt sig för att åka till Malawi i fyra månader.
Jag och Danny såg Flamingods på The Lexington och sen fick jag träffa Gudrun på homeparty på SOAS.
Vi gick på vetenskapsmuseum och Danny var sjukt störig och snodde rullstolarna vid ingången och sa något i stil med "but it's a part of the exhibition".
Läskiga typer utanför museet.
Augusti började lida mot sitt slut och jag fotade pastelliga dörrar och lagade vegetarisk husmanskost.
Får jag chans på er?
Känns sjukt märkligt att det har gått nästan exakt fyra månader sen mitt senaste inlägg. Bloggen var i fem år något som jag höll så otroligt nära och älskade att hålla på med och var som en daglig rutin. Lika självklar som att borsta tänderna och bajsa. Sedan 2009 har jag kunnat bläddra i arkivet som en detaljerad och bildrik dagbok och nu blir jag lite ledsen över att de senaste månaderna inte finns dokumenterade. Om fem år kommer jag inte kunna se tillbaka på dem på samma sätt.
Det här har onekligen varit mitt längsta uppehåll och utan att låta fett överdramatisk har det varit som att tvärt utesluta något väldigt kärt och viktigt ur mitt liv. Nu är det trots allt ett nytt år så jag tänkte att jag ska ge det ett nytt försök. Jag lovar inga blixtar och dunder, magiska novellinlägg eller fem uppdateringar om dagen med snärtiga photo booth-bilder eller världens bästa gifar. MEN! Jag tänkte att jag och internet skulle bli kompisar igen.
Vad säger ni internet? Får jag chans på er?
Ja?
Nej?
Kanske?
Det här har onekligen varit mitt längsta uppehåll och utan att låta fett överdramatisk har det varit som att tvärt utesluta något väldigt kärt och viktigt ur mitt liv. Nu är det trots allt ett nytt år så jag tänkte att jag ska ge det ett nytt försök. Jag lovar inga blixtar och dunder, magiska novellinlägg eller fem uppdateringar om dagen med snärtiga photo booth-bilder eller världens bästa gifar. MEN! Jag tänkte att jag och internet skulle bli kompisar igen.
Vad säger ni internet? Får jag chans på er?
Ja?
Nej?
Kanske?
