Men hej!

Jag har lagt in mig själv på en 48-timmars rehab ute på landet. Det behövdes efter kaosveckan hemma i stan.
Så nu är jag tillbaka ute på skärgårdens vackraste lilla ö där jag får andas riktig luft, bada i riktigt vatten och somna riktigt bra på bryggan bara för att det låter riktigt skönt när vågorna kluckar precis under örat.

Just nu lyssnar jag på Kjerstin Dellerts tankar om livet i P1. Hon är en riktig powertant. Jag gillar powertanter.

Nu måste jag höja på radion för syrsorna låter så jävla högt.

God kväll!

Idag äter jag äggröra till frukost. Det gör mig väldigt mätt och förvirrad. Mätt för att det är galet mycket ägg och förvirrad för äggfrukost är synonymt med långa söndagsmorgnar med DN och te. För visst är det inte söndag idag? Eller har jag missat något? Dagarna blir till grumlig papier-maché när soltimmarna fylls med ett stort ingenting och nätterna oftast består av blicken limmad i taket och myror i hela kroppen. Damn you stupid ants! Jag älskar ju att sova när det väl händer. När jag sover drömmer jag tuffa äventyrsdrömmar i renässanskläder och mystiska sagospel med små fauner och ibland den förföriske Näcken.

Näcken... suck... med fiol under hakan och blomster i håret sitter han där vid bäcken och spelar så vackert att det gör ont i hjärtat, och när du är tillräckligt nära för att röra vid honom, vänder han sig om och dränker dig på stört. Är det inte typiskt? Alla lantlottor back in the days som lurades ner i bäcken av Näcken, ett pack sekelskiftesgroupies som alla var suckers för en hunkig musiker. Sedan barnsben har de varnats för Näcken och de vet precis vad som väntar när de trollbundna drar sig ner mot ån. Jag vet inte vad de stackars idioterna förväntade sig. Kanske tänkte de "jag kanske är annorlunda" "Näcken kanske faller för mig". Så är det i alla fall i mina drömmar om Näcken. Jag känner att det är en kraft som drar mig ner till sjön, alltid samma sjö, en sjö jag känner igen från verkligheten men som jag ändå aldrig kunnat minnas vilken det är. Kanske är det den lilla sjön vid Krongården i Småland som jag lekte vid en vecka när jag var barn? Hur som helst, jag dras ner mot det viskande vattnet och jag tänker "jag vet att det är annorlunda den här gången, jag är bättre nu, han kommer också att se det". När jag sätter min vänstra fot ner i mörka vattnet tystnar fiolen och han vänder sig om med det svagt rosa midnattsljuset i ansiktet. Han ler och säger lugnt; "äntligen". Jag vadar ut mot hans utsträckta hand och han drar mig till sig och börjar spela igen. Han är sval men fiolen är värmande och hans mörkblå ögon får mig att glömma det kalla vattnet. Han sätter sin krans i mitt hår och jag ser kärleksfullt mot honom, som en trogen hund. "Gå och dränk dig nu" "Nej snälla, inte den här gången" "Dränk dig nu så lovar jag att älska dig". Jag backar ut i vattnet och ser genom tårar hur hans ögon blivit svarta och fiolen spelar så det gör ont i magen. Vid crescendot stannar jag och när fiolen tvärt tystnar sjunker jag mot bottnen som en sten.

På bottnen ligger jag tillsammans med alla mina tidigare jag, alla precis lika döda, alla precis lika dumma. Hjärtslagen saktar in, min tinitus vibrerar som fiolens e-sträng och jag vaknar inte förrän sista hjärtslaget ekat på sjöbottnen.

Näcken, Näcken... Suck.

Oopsy! För några timmar sedan var jag visst kaxig och sa sayonara till alla loosers som måste vara inne i stan när jag får vara ute på landet och ha det skönt. Lite visste jag då att morfar skulle behöva åka in på sjukhus och opereras. Jag och syrran körde in till stan, Lightning McQueen-style, och höll diverse händer i väntrummet i den ohyggligt långa väntan på besked.

Morfar klarade sig och är relativt stabil. Med världens största suck av lättnad tog vi mormor under armen och drog med henne hem till ön. Nu har vi spelat musik i flera timmar och jobbat hårt för att alla ska hålla humöret uppe. Det är skönt att ha mormor här. Mormor luktar alltid Elnette, mysk och brunsås, och hon låter som en plåt varma kanelbullar. När hon pratar vill jag stoppa hennes röst i en liten låda så jag kan spara de trygga tonerna för alltid och smyglyssna lite på dem när jag är ledsen. Åh mormor! Tänk att världens bästa person tycker att jag är en superstjärna och att världens bästa person just nu ligger i rummet intill och fyller vår lilla femma med kanelbullesnarkningar och en svag doft av brunsås. Det, det är inte helt fel.

Imorgon går vi upp tidigt och åker till sjukhuset, därför önskar jag er nu en god natt.

På lördag fyller morfar 93, då ska vi äta tårta.

Efter ett dygn i havet känns ett badkar jävligt otillräckligt.


Det är besvikelser jag måste uthärda för att slippa lukta blålera(=träsk).

Yo peeps!

Dags för mig att blåsa nytt liv i sommarnatten med min nya blåsa från Beyond Retro. Den kostade gratispriset 229 kronor och är urtjusig. Jag hade tänkt inviga den på Helenas fina middag på lördag, men jag kunde inte hålla mig och smygtestar lite idag.


Jag känner mig sjukt helylle och fjantigt tjejig, men det är smällar man får ta när man älskar prickiga tantklänningar.

Efter en krambula, fett mycket hiphopdansande, massa skoj och 20 000 miljarder liter öl ligger jag här i min nakenzon och tänker att det vore fett gott med chins + dins eller kanske lite vatten.

Det är helt klart dags att ställa klockan på 11.00 så jag kan gå upp och beställa två feta/ananas-pizzor från Pizza Express.

KAMUN! LÄTT ATT VINNA!

Frånvarorapporten från cyberspace damp precis ner i brevlådan tillsammans med en betygsvarning;

K.Gun, på grund av dålig närvaro och bristande intresse är ditt bloggbetyg i fara. Världen rekommenderar skärpning på momangen annars blir det ett fett IG din jävla loser.

Senaste veckan har jag varit isolerad på landet tillsammans med pappa, massa mat och skärgårdens otroliga stillsamhet. Det har varit som en trevlig exil, en liten bubbla där det enda som finns är hav, hav, berg, himmel, träd, P1, P3, hav, pilsner och hav. Igår gjorde vi en dagsutflykt med kajak. Vi hittade en stilla vik där det bara var vi och lite spigg, där vi fiskade utan att få napp, dök från klipporna och somnade på det stekheta berget.

Naturen är verkligen grrreat och nu är det fakta att jag är pensionärsgammal för bara pensionärer säger saker som "åh jag blir så fridfull av att vara nära naturen".  Att vara pensionärsgammal är kanske inte särskilt grrreat men det är smällar man får ta om hjärtat klappar till extra hårt bara för att man paddlar förbi tusen luddiga ejderbebisar, eller när en blomma växer upp ur komposten och man ba "ååååå cörcle of lajf".

Naturen är toppen = fakta
Katarina är en trist mullemupp= fakta

Nu är jag i alla fall tillbaka i storstaden och det är väl nästan dags att svida om inför en svängom i sommarnatten. Kanske dags för lite rock?

Vi får se.