För ungefär prick (åh vilken härlig motsägelse, "ungefär" och "prick") ett år sedan skulle jag ha tre veckors semester i form av londonhäng med stockholms-bffs, familjesemester i Skottland och chick-lit-trip till New York. Jag var väldigt deprimerad, hjärtekrossad och grät hela tiden. När jag inte grät svettades jag på gymmet och när jag inte grät eller svettades på gymmet jobbade jag sent eller bråkade med Danny. Vi var ju kära i varandra men kunde inte få det att fungera. Han blev som en sten och jag väntade på att något skulle ändras. Grät, svettades, bråkade, grät. 

Tre veckor skulle vi vara ifrån varandra och jag skulle få något slags perspektiv på vad som skulle hända och vad som behövde göras. Första veckan var som en slags förnekelsevecka. Jag var defensiv och kunde inte riktigt prata med mina kompisar om vad som hände. Andra veckan i Skottland blev spänd, jag försökte att inte visa för min familj hur det var, för tänk om det skulle lösa sig. Vad skulle jag göra då? Jag ville inte att någon skulle hålla den här tiden emot Danny om vi lyckades klura ut våra problem. Det resulterade förstås i ganska spänd stämning. Jag somnade hela tiden av stress (min kropp gör gärna så, den stänger av) och hade ett slags nervöst sammanbrott efter en frukost på ett lyxhotell i Edinburgh. 

Tredje veckan åkte jag till New York. Jag fattade det inte då men inser nu att jag hade någon slags släng av OCD och blev sjukt stirrig över att jag inte kunde äta min vanliga frukost och hade svårt att slappna av. Men samtidigt kände jag mig för första gången på flera månader full av hopp och spänning. Jag flörtade med främlingar, kramades med mina finaste kompisar, hade ett sjukt dramatiskt bråk med min bästa vän och blev sams igen genom blöta pussar på mascarakladdiga kinder i vår trädgård i Brooklyn. 

Det var så mycket starka känslor och det var en märklig blandning av att hålla allt dolt, samtidigt som det var så himla nära ytan och jag kunde inte kontrollera någonting. Jag ser tillbaka på de veckorna som någon slags räddning. Jag hade helt tappat kontakt med mig själv och var helt uppslukad av att försöka fixa vårat förhållande men var maktlös och blev apatisk. 

Nu, nästan prick, ett år senare sitter jag här på tröskeln inför tre veckors semester (inte helt ledig har paus från mitt vanliga jobb) och har en helt ny relation till mig själv och mitt liv. Så mycket har hänt det här året och återigen ska jag spendera de här tre veckorna åt att lösa ett nytt pussel. Det är nästan lika mycket starka känslor, men den här gången är allt mycket mer spännande och inte alls deppigt.

 

 

JÄVLAR ALLTSÅ! Nu har skivan legat på #4 hela dagen på iTunes lista över mest populära album. Fatta att chilla axel mot axel med Amanda Bergman och vara bara ett steg från Adele!!!!

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK!!!!!

Idag släppte jag min nya skiva "When Crows Have Flown Away" och det var så jävla spännande att följa hur den klättrade i topplistan på iTunes.

 

Hej livets hjärtisar! 

Nu har jag varit i London i nästan tre veckor och har i vanlig ordning fångats av en enorm känslostorm. Det har varit mycket upp och ner, mycket skratt, lite gråt och en helt del ångest över den omöjliga jakten på ett hem i en stad av knarkarkvartar. Allt är svindyrt (svindyrare än vanligt) och de flesta visningar jag varit på har varit riktiga hålor där golven varit täckta av smutsiga trosor. 

Efter en miljon visningar (okej kanske 15) har jag nu äntligen hittat ett rum i en lägenhet vid Old Street som jag ska få flytta in i den 3:e oktober. Lägenheten är ganska mörk och sliten men mitt sovrum är stort med ett fint fönster och personerna jag ska bo med är väldigt gulliga. Old Street är ganska grått och tråkigt i sig men det ligger bara tio minuters promenad från alla skojiga ställen i Shoreditch och tunnelbanan är bara fem minuter bort. 

Mer uppdateringar om livet, jobbet och alla äventyr kommer strax. Ville mest säga hej så ni förstår att jag inte glömt bort er. 

Innan jag försvann från cyberspace sist så varnade jag för stora förändringar. Då var det fortfarande lite oklart vad som skulle hända med mitt liv men jag kände att det var dags för stora svåra beslut. Efter ett drygt halvår av depp, sårade känslor och omstarter så beslöt jag och Danny oss för att göra slut på riktigt. Det tog ungefär två månader för oss för att bestämma oss för att bryta upp och när vi väl satt punkt (i slutet av maj) så var vi tvungna att bo tillsammans i fem veckor till. Det var så jävla grått, ledsamt och jag grät hela maj och hela juni.

Under de här fem veckorna bestämde jag mig för att också säga upp lägenhetskontraktet, min tjänst på LUSH och att jag skulle spendera hela sommaren i Sverige för att läka mina sår med magiska kompisar och kattgos. Då kändes allt väldigt omtumlande och jag blev överväldigad av all förändring och grät ännu mer, men sen hände något fantastiskt. 

Jag kom hem till Sverige och hann vara ledsen i ungefär prick tre timmar innan allt blev bra. Eller ja riktigt så lätt var det kanske inte men såhär i efterhand känns det så. Med undantag för ett smärre breakdown efter att ha varit isolerad på landet för länge och en gråtfest följt av ångestdipp efter att ha sett The Holiday så har jag inte alls varit ledsen på hela sommaren. Allt har varit oerhört peppigt, festligt och askul. Jag har blivit nykär i alla mina kompisar och träffat nya spännande personer som har satt guldkant på tillvaron.

Nu åker jag tillbaka till London på måndag och det känns jättekonstigt. Jag varit i Sverige i lite mer än två månader och tanken på att bo i London är nästan främmande. Det är märkligt hur snabbt saker ändras. För några månader sedan sa jag bestämt att jag inte ens kunde tänka mig hur det skulle vara att bo i Sverige igen och att jag absolut inte tänkte flytta tillbaka på många år, men nu....NU! Nu är Stockholm det enda jag kan tänka på! Flytta tillbaka till livets bästa stad som är full av livets bästa människor känns lika självklart som att cheescake är smarrigt och att Beyoncé är drottning av universum.

Så ja, det verkar som att det finns många stora förändringar på horisonten, men just nu tar jag det en dag i taget. Först måste jag tillbaka till London för att vara säker på att jag inte vill vara kvar (vägrar fly, det är ju trots allt inte Londons fel att livet gick dåligt) och om jag bestämmer mig för att flytta hem så vill jag se till att min sista tid i London blir full av kul med vänner, spännande jobb och framför allt väldigt mycket rock.

Följer ni med?

The bitch is back.

Alltså det här är bara så himla mycket ♥

Nej jag har inte dött. Jag har bara gått in i väggen. Eller kanske inte gått in i väggen. Jag har nog bara gått in i livet. Jag har precis kommit tillbaka från tre veckors semester (en vecka i Skottland, en vecka kompishäng i London och en vecka med orlimligt mycket kul i New York) och när jag kom tillbaka till London i måndags sköljdes en sån jävla stor våg av ångest över mig. Kanske är det bara en slags baksmälla från att ha haft så mycket kul och helt plötsligt vara tillbaka till alla plikter, struliga hemmalivet och alla jävla olästa mail. 

ÅH!

Livet allså, det är som att det sitter på en pinne och allt är så jävla najs tills det trillar av pinnen och ligger där på marken som en ledsen glasskula. Och här sitter jag och klagar som en grinig unge.



Poängen är att det känns som att jag måste göra lite stora ändringar i livet. Tänkte bara säga det. BRACE YOURSELVES! (eller inte jag vet ju inte vad jag ska göra än) ((förbered er på en stor besvikelse))

Ibland när jag blir riktigt deppig brukar jag vända mig till djurvideor på youtube, bildgoogling av "kaninisar" eller valfri gråtvänlig audition till Britain's Got Talent. Nu har jag hittat mitt nya bästa plåster... 

Hej hej! Nu sitter jag på planet på väg mot Sverige för min födelsedagshelg. WOHO! 

Jag kikade igenom mitt photobootharkiv häromdagen och tänkte dela med mig av alla meningslösa selfies jag inte visade mellan augusti tills nu. Hare så kult!


Slutet av sommaren verkade det som jag hade sjukt mycket attitydproblem. Tror det var frustrationen över att inte ha ett jobb mer än att locka håret och laga mat.

TJENIS!

Jag sitter på tåget mot Cardiff för att undervisa mina onsdagslektioner på The University of South Wales. Det är nionde dagen i rad som jag jobbar och min hjärna känns som en blandning av flubber och rinnig äggröra. De senaste veckorna har varit sjukt hetsiga och jag har med nöd och näppe fått schemat att gå ihop. The Institute erbjöd mig fler timmar på skolan för några veckor sedan och jag tackade självklart ja, men det innebar att jag jobbade minst sex dagar i veckan och det är ju förstås inte hållbart så från och med nästa vecka kommer jag bara jobba på lush två dagar i veckan (istället för fyra). Då får jag en relativt normal arbetsvecka på 5 dagar.

Rent ekonomiskt skulle jag klara mig på lärarlönen men problemet är att man inte får någon betald semester eller inkomst under skolloven så det känns skönt att ha Lush som en extra trygghet. Dessutom trivs jag ju väldigt bra där. Alla är så galet trevliga och det är en väldigt stimulerande arbetsmiljö.

Hur som helst, jag ser fram emot mer vettiga arbetsdagar och mer fokus på min lärarroll. Tills dess tillåter jag mig själv att vara lite utbränd och lugnar ner stresshjärnan med att titta på den här videon två hundra gånger.

Jag gjorde precis något helt crazy. Jag bokade en biljett till New York!!! Jag som inte haft en spänn över till något annat än hyra och mat på fem år har helt plötsligt börjat tjäna lite pengar och då tyckte jag det var helt rimligt att lägga allt på en flygbiljett för en halv miljon (typ). Men det är lugnt för OJ OJ OJ va kul jag ska ha det och som min kära vän Helena säger: 

"Det är aldrig dyrt när det är värt".


Helena och Helena (rådgivaren Helena är hon till höger) var tvungna att vara med på Skype för att se till att jag inte fegade ur.

Idag har jag släppt en ny singel! PEPPEN PEPPEN PEPPEN! Eller alltså jag har gjort en fräck pre-release på soundcloud som en förfestpepp till det riktiga släppet på iTunes med resten av skivan som jag släpper i vår. 

Men här har ni den! Hoppas ni blastar den på feta högtalare på högsta volym och diggar!