Har haft vad som känns som världshistoriens längsta dag och kom på för en liten stund sen att jag har en skoluppgift till imorgon som jag helt glömt bort. Jag måste hitta och lära mig två kända låtar, en med en melodi som använder sig av mycket pauser mellan noterna och lämnar ett intryck av att det "finns mycket plats", och en annan låt vars melodi är "rhythmically busy" och använder sig av antingen "triplets, polyrhythms, syncopated patterns or odd breaks" (ber om ursäkt för den engelska terminologin, är för trött för att översätta).

 

När jag kom ihåg det här smälte hela skallen och min inre ipod tvärdog. Efter en snabb överläggning med den musikaliska encyklopedin jag kallar min boyfriend, bestämde jag mig för att lära mig Hurt (Johnny Cash versionen förstås) och Put A Ring On It. 

 

För att färska upp minnet svängde jag in på YouTube för att lyssna in mig på låtarna och när jag såg videon till Hurt (för hundrade gången) började jag lipa på stört. Alltså inte en liten tår på kinden, jag snackar Notebook-grinande som varade i typ exakt tre minuter. Vet inte om det är min extrema trötthet, eller om jag helt plötsligt känner att jag kan relatera bättre till heroinmissbruk (det där med att ha fyllt 22 har gett automatisk livserfarenhet och jag är numera dags-att-börja-jobba-på-memoaren-gammal). Kanske är det för jag tycker att alla gamla gubbar ser ut som min morfar som jag saknar så himla mycket, kanske är jag väldigt in touch med mitt milsbreda känsloregister eller kanske Johnny Cash vet hur man sjunger skiten ur en låt. 

 

Spelar ingen roll vad det beror på. Vad som är vikigt är att det känns. Varsågod; jag bjuder på gråtfest!