Vem är inte dödsförälskad i Lorde? Hon är coolare än coolast och jag bara älskar när man gör popmusik på ett sånt här jävla fett sätt! LOVE IT LOVE IT LOVE IT!

  

Min utdragna förkylning visade sig vara halsfluss och jag har nu fått 80 tabletter som jag måste knapra upp de kommande 10 dagarna. I väntan på lite styrka tycker jag vi tar och lyssnar på King Creosote.

 

Har jag berättat om min senaste kärlek? Jag är nämligen helt störtförälskad i Youth Lagoon. Kanske lite sent upptäckt, men nu har vi äntligen hittat varandra! 

Varje låt får mig att känna mig som tonåring i romantisk indiefilm. Tänker mycket på när jag var töntkär i högstadiet, åka pulka i pudersnö och äta syltmackor med oboy. Titta på läskig film, första hånglet, skrapsår på knäna, trimmade mopeder och folköl på lekplatsen.

Passar perfekt nu när våren helt plötsligt blivit grå här i London och det enda man vill göra är precis allt annat i världen än att plugga inför sina sluttentor.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

OBS! Lyssna även på senaste plattan "Wondrous Bughouse".

Jag har gjort en spellista med 14 nya favoritlåtar från 13 nya favoritband, plus Kjell Höglund (förstås), som är så jävla indie och som passar helt perfekt nu när vintern äntligen kapitulerat och våren snabbspolat fram för att smystarta sommaren.

 

 

Alltså kaninpulsen och virrvarret i hjärnan som orsakats av all denna plötsliga arbetsbörda gör mig galen. Jag knappar på datorn så fort jag kan, plinkar på gitarren och försöka göra rätt. Emellanåt spelar jag en omgång fruitnija för att avstressa lite och ibland (läs tio gånger om dagen) lyssnar jag på den här låten.

Den är det enda jag kan lyssna på just nu. Åh Florence Welch, what a woman.

 

När bandet Stornoway släppte sitt debutalbum, Beachcomber’s Windowsill, tog det ungefär en halv låt innan jag fattade att det skulle bli ett av mina favoritalbum. Senare delen av 2010 var det mitt soundtrack. Jag började varje morgon med att lyssna på hela skivan och ibland lyssnade jag en gång till på kvällen.

 

Sedan dess har jag väntat spänt på att de ska släppa nytt och nu har det äntligen hänt! Stornoway – Tales from Terra Firma. Nu har jag lyssnat genom hela rubbet och tänkte langa en relativt chill recension. 

 

Tales from Terra Firma känns på gott och ont lite vuxnare än Beachcomber's Windowsill. Texterna är lite mörkare, musiken har utvecklats åt ett annat håll och, vad är det jag hör, en himla massa spansk gitarr(?). På många sätt påminner den nya skivan mer om Iron & Wine eller något Kings of Convenience skulle släppt för några år sedan än fortsättningen på vad det nu var Beachcomber's Windowsill startade. 

 

Överlag känns det som att TFTF inte har samma starka karaktär som BW och lite har det att göra med att produktionen känns lite överinstrumenterad på den första halvan av skivan (det låter liksom lite onödigt stökigt och förvirrande första gången man hör dem). Trots det är jag fortfarande helt förälskad i Brian Briggs könlösa röst och hur den surfar över musikvågorna på ett väldigt lätt och ledigt sätt och senare halvan av plattan bjuder på flera fantastiska låtar. Jag tror att det kommer vara en perfekt skiva att ha som sällskap i sommar.

 

Favorit: (A Belated) Invitation to Eternity och Hook, Line, Sinker.

 

Low point: The Bigger Picture

Kan inte sluta lyssna på den här låten. Helt hypontisk och alldeles underbar.
 

Det känns som att jag drunknar i jobb för tillfället och tyvärr får bloggen lida. Tills jag har tid att fota spännande grejer och ta med er på äventyr kan ni lyssna på Hannas låt Skeleton som lades upp på Youtube för några dagar sen. Alltså jesus, hur många gånger kan någon krossa ens hjärta? Fantastiska Hanna! Nästa vecka, den 5:e, spelar jag munspel och sjunger stämmor med henne på The Borderline i Soho, om någon är i London borde ni komma förbi och säga hej.

 

Har haft vad som känns som världshistoriens längsta dag och kom på för en liten stund sen att jag har en skoluppgift till imorgon som jag helt glömt bort. Jag måste hitta och lära mig två kända låtar, en med en melodi som använder sig av mycket pauser mellan noterna och lämnar ett intryck av att det "finns mycket plats", och en annan låt vars melodi är "rhythmically busy" och använder sig av antingen "triplets, polyrhythms, syncopated patterns or odd breaks" (ber om ursäkt för den engelska terminologin, är för trött för att översätta).

 

När jag kom ihåg det här smälte hela skallen och min inre ipod tvärdog. Efter en snabb överläggning med den musikaliska encyklopedin jag kallar min boyfriend, bestämde jag mig för att lära mig Hurt (Johnny Cash versionen förstås) och Put A Ring On It. 

 

För att färska upp minnet svängde jag in på YouTube för att lyssna in mig på låtarna och när jag såg videon till Hurt (för hundrade gången) började jag lipa på stört. Alltså inte en liten tår på kinden, jag snackar Notebook-grinande som varade i typ exakt tre minuter. Vet inte om det är min extrema trötthet, eller om jag helt plötsligt känner att jag kan relatera bättre till heroinmissbruk (det där med att ha fyllt 22 har gett automatisk livserfarenhet och jag är numera dags-att-börja-jobba-på-memoaren-gammal). Kanske är det för jag tycker att alla gamla gubbar ser ut som min morfar som jag saknar så himla mycket, kanske är jag väldigt in touch med mitt milsbreda känsloregister eller kanske Johnny Cash vet hur man sjunger skiten ur en låt. 

 

Spelar ingen roll vad det beror på. Vad som är vikigt är att det känns. Varsågod; jag bjuder på gråtfest!

 

Dags att ta en paus från allt som händer och reflektera över hur fantastiskt bra jag har det. Jag har nämligen som läxa över helgen att lyssna på sjukt mycket Leonard Cohen och analysera hans låtstrukturer. HALLÅ!?!?!? Det är ju vad jag gör varje helg ändå! Minus analyserandet förstås, men fortfarande.

Nu smygstartar jag helgen med cava, linsgryta, klotter i böcker och självfallet Leonard Cohen.

 

Här är min favoritversion av A Thousand Kisses Deep. Som en pil rakt i hjärtat.

  

Jag skrev ju för någon vecka sedan om att vi lyssnade på Justin Biebers "U Smile" fast 800% långsammare. Nu fortsätter besattheten av en ny superlångsam låt nämligen DANCING QUEEN! Alltså så himla himla knäppt och galet bra! Erik säger att den kommer spelas när han dör och det känns bara så rätt. Det låter nästan precis som musiken som spelas i City of Angels när änglarna möts på stranden vid soluppgången. 

Vad betyder det här? Abba = Gud? 

Ja men det visste vi ju redan.

 

Jag lyssnar på Bright Eyes och Kaki King, viftar på tårna och väntar på att regnet ska dra åt helvete. Matilda och Nisse flyttar till Barcelona idag och jag drömmer om att ställa in min födelsedagsfest nästa vecka och bara åka dit istället. Sol, cava, läspande s och två av världens bästa personer. *Suck*.

 

Får trösta mig med gulliga djurgifar (djurgifs?) och typ...choklad eller något annat klyschigt.

 

Tänkte tipsa om lite favoriter som inte är deppig folkmusik (83% av min musiksmak typ).

 

 

 

London är täckt av snö. Jag borde vara ute och göra snöänglar, ta vinterbilder och kanske ha snöbollskrig, men jag känner att jag är ganska trött på fysisk kontakt med vintern. Nu är jag redo för körsbärsblom, Jakob Hellman och ölburkar i parker.

 

Kan vi bestämma att krokusarna blommar imorgon? Tack.

 

 

När jag och Danny inte ses så ofta som vi vill brukar det säga "pling" i mailkorgen och där väntar ett meddelande med en äkta hjärtekrossarlåt eller en studsig melodi som gör en alldeles dansig i benen bara liksom för att påminna mig om att han finns där. Så här var det igår.

 

Från: Danny ....

Ämne: I'm Not The World's Strongest Man

  

 

Till: Danny...

Ämne: Can I?

  

 

Anna von Hausswolff är verkligen toppen och den "nya" plattan är ju helt strålande. Idag la hon upp den här liveinspelningen av Sun Rise på sin sida och jag är redan kär. Lilla vackra människa, tack för att du skapar musik!

 

Nej men usch vad länge sedan det var jag langade ett schysst musiktips. Här kommer det! 

 

Andrew Bird är helt fantastisk. Hans texter är spännande, musiken känns helt naturlig och jag älskar liveframträdandet av Tenuousness!

 

Alltså glöm inte att lyssna på Hannas (aka Västerviks finest) fantastiska musik. Hon kommer bli världsstjärna och jag vill att ni ska minnas var ni hörde henne först!

  

Alltså det där med att blogga flitigt är lite svårt när man är så lättdistraherad som jag är. Tills jag langar nästa bildbomb kan ni väl ta och lyssna på den här toppenlåten.