Trodde att jag vaknade tio men det hade jag ju redan gjort så jag fick nöja mig med att vakna klockan halv tre och missa hela dagens kuligheter. Nu bakistittarjag på Madicken och väntar på lite ork så jag kan göra mig frukost.

Det är kul att titta på Madicken, för man minns allt man tänkte när man var liten och ser saker man aldrig sett förut. Till exempel var jag dödskär i Abbe, han var så snygg och hur kul som helst. Nu vet jag inte om jag tycker att han är så snygg, men lite kär är jag nog fortfarande, mest tror jag att jag var kär i honom för att han påminde så mycket om Snusmumriken. Alva är också rolig, hon är sekelskiftets FML-kvinna, hon hatar verkligen sitt liv, sånt är alltid kul.


Jag vill också bo på Junibacken, klä mig i sjömansklänning och spana in Abbe.

Ikväll ger jag mig ut i Hogwartsvimmlet igen. Vi ska supa, tvångla/-s, dansa tills vi spyr, slåss och vandra hemåt i regnet tillsammans med ett kvart i tre ragg vi aldrig kommer minnas namnet på. Allt gör vi för vi är så jävla balla.

Jag skall låta mig bli förförd av Hogwartsnatten och supa den under bordet!


Bildsökning För du är så jävla ball på Google.

"Welcome to your first day at duck school. I'll make the lesson simple. Okay: Quack. Quack quack. Very good class. Now go swimming."

Jag vaknade alldeles för tidigt och satte mig därför på hörnfiket för en alldeles för tidig morgonkaffe.

Ikväll öppnades festivalen och cpsnygga Avett Brothers sportade första konserten på stora scenen. Brosorna är från North Carolina och med sig på scenen har de en cellist som är skrämmande lik Yoko Ono (fast med skägg) och en liten basist som jag misstänker är någon slags kompis som alltid önskade att han hade en familj som Avetts men fick nöja sig med att sova över i deras fina hus då och då. Konserten rockade ganska hårt och i backstageträdgården drack vi alla öl och skålade för bandets framgång.

Klockan 10 väcktes jag av att Nigel ringde på hotelltelefonen: "Kat we've got to do a tv thing in one hour, we leave for breakfast in 10 minutes". Jag var klar på nio minuter, trots extrem jetlag och allmän förvirring över min knäppa väckning. Iväg till tvstudion, tillbaka till hotellet, ut på stan, gå vilse själv runt hela Calgary, tillbaka till hotellet och sedan vila.

Jag hann vila fem minuter innan det bar iväg till nästa jippo. Singer/songwriter bootcampet som Thea och Nigel skall hålla i tillsammans med en bunt andra artister hade introduktionskväll på ett mörchcoolt musikcenter downtown. Alla "kursledare" (artisterna) presenterade sig själva för deltagarna med en låt. Thea och Nige öste Old Soul och jag blev kär i en kille med skägg som sjöng hjärtekrossande toner och spelade dobra. Alla som spelade var awesome och det blev en skön blanding av soul, blue grass, sing./song. och country. En ukulelekvinna sjöng som Joni Mitchell och jag hade nog blivit kär i henne också om hon inte hade varit 50 år och 150 cm lång.

Nu är klockan 08.00 i Sverige, här är den bara 00.00. Vi tog alla en pint i hotellbaren och jag hann flörta med hjärtekrossjungande skäggkillen innan det var dags för mig att åka upp och barnvakta. Synd att man inte alltid kan stanna kvar. Tur att man får rocka sönder ibland ändå.

Tur att de flesta festivalmänniskorna bor i samma korridor som mig.

Jag är världens sämsta resenär. Jag får panik när jag ska flyga. Blablalba... ni vet allt det där. Resan gick bra, jag är i Kanada och lever, allt var i stort sett smärtfritt.

Flighten mellan Manchester och London var väl det som var jobbigast, mycket för att det var det första riktiga stressmomentet men mest för att något pucko hade valt soundtracket från Donnie Darko som hissmusik innan start. Jag dog lite. Man kan ju tycka att om en person får uppgiften att langa ett blandband med lite softa tunes för att välkomna passagerare och möjligen lugna ner nervösa resenärer, så borde det vara ganska viktigt att musiken inte kommer från en film där en "flygplanskrash" (krash...stavas det verkligen så?) avgör hela handlingen. Eller? Det kanske bara är jag som tycker det?

Kanadaflighten var mycket mer lyckad. Personalen var snygg och trevlig, jag såg fem filmer (varav en var Draktämjaren....LEGENDARY!), man fick glass till eftis och jag idkade gratisfylla, för nervernas skull såklart.

Hotellet vi bor på är AWESOME! Jag sover i en 2 m bred säng, ser kanadensisk såpopera på 42'', duschar i en tropisk regnskog, gosar in mig i en frottémorgonrock stor som en igloo och kramar fem stycken änglamjuka kuddar. Det bästa med hotellet är att det är sjukt miljövänligt! Det körs på 100% miljövänlig energi, återvinner allt, kaffet på rummet är fairtrade/ekologiskt, shampoot är organiskt och toapappret är gjort på återvunna material (men fortfarande mjukt, åh så mjukt).

ROCK


Trött jetlagtjej

Jag drömmer väldigt mycket och ofta väldigt knäppt. Igår drömde jag alldeles helgalet och två drömmar etsade sig fast i hjärnan.

I den första drömmen var jag på semester med Blondinbella och hennes pojkvän Nils i Dorothea. Jag drack dry martini, Belsa drack passionsdrinkar och vi satt och fnissade åt Nils när han försökte dra upp stora fiskar med ett snöre. Helt plötsligt blev Dorothea en ganska stor stad och Kissies lillbror kom dit och gav mig en stor påse kokain som han tvingade mig att ta, jag blev livrädd och jagad av polisen, tappade bort Belsa och ramlade ner i rännstenen och skrek av smärta. Jag ville kräkas och spola tillbaka tiden, men det gick inte. Kissies lillebror stod ovanför mig och skrattade, sen svimmade jag.

I den andra drömmen stod jag i ett omöblerat rum och gjorde ingenting när jag helt plötsligt fick jätteont i bröstet. Det blev värre för varje sekund som gick, jag försökte ropa på hjälp men kunde inte prata, jag försökte ta mig ut men alla dörrar och fönster försvann. Smärtan blev värre. Jag tänkte att om jag tar bort hjärtat så slutar det göra ont. Jag tryckte in min hand genom bröstet, tog ett fast tag om det varma kladdiga där inne och slet ut hjärtat med ett stadigt ryck. Det slutade göra ont och jag andades ut. Då kom blodet. Det forsade och helt plötsligt vadade jag i blod. Desperat försökte jag sätta tillbaka hjärtat men det var hopplöst, blodet fortsatte fylla rummet och jag höll hjärtat högt för att det inte skulle drunkna. Jag var täckt i blod och kunde inte simma upp till ytan. Jag hoppades på att jag hade blivit en fisk och började andas under vattnet men jag var ingen fisk och blodet fyllde mina lungor. Jag kände hjärtat rycka till en sista gång i min hand. Sen vaknade jag.

Dröm nummer ett betyder att jag läser alldeles för mycket bloggar, dröm nummer två betyder att jag borde söka hjälp.

Jag känner mig lite vilsen i mig själv för tillfället. Jag har liksom svårt att sätta fingret på vem jag är, jag kan inte ens skriva en presentation om mig själv på 200 ord. Vem är jag? Jag tittade igenom lite bilder på mugglarsajten facebook och kom fram till att jag nog aldrig varit riktigt säker med tanke på alla mina jag.

Jag behöver nog en ny förändring och i brist på fantasi kan jag lika gärna välja en stil ur arkivet, men vilket av alla mina jag gillar jag bäst? Vi kör en folkomröstning! Vilken K gillar du bäst?

C) Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord; eller var du mellan 1933 och 1945 på något sätt inblandad i förföljelseaktiviteter kopplade till Nazi Tyskland eller dess alierade?

Det kliar i fingrarna...jag vill sååå gärna kryssa i JA-rutan men det blir ett sånt jefla liv då.


Bildsökning fuck me I'm a terrorist på Google.

Av alla saker jag avskyr så är det här två:

1. Att bli kallad lady
2. Att bli kallad baby

Ettan för att lady direktöversätts i mina öron till dam eller tant, jag är ingen jävla tant, jag är en ung "frisk" K i mina bästa rockår.

Tvåan för att baby antingen menar att man är oerfaren, naiv, hjälplös och oskyldig som ett barn eller att man är en "babe". Jag avskyr båda alternativen lika mycket, för vad ger dem rätten att antyda att jag skulle vara ett hjälplöst barn? Jag är tuffare än vad dem tror, mina vita händer är smutsigare än de flesta och hur naiv jag än må vara ska de inte få säga det hur som helst. Att vilja ge mig en komplimang för mina looks är väl inte helt fel men jag tror inte på att jag har de rätta kvalifikationerna för att vara en tvättäkta babe så jag tar det som ett ironiskt baby och känner mig förolämpad. Oavsett vilket av alla de olika betydelserna baby har när det langas i min fejja ger det mig en käftsmällsreflex så stark att jag blir andfådd för att jag håller undan den.

Vad är det för fel med att bli kallad tjej? Är det omodernt eller nåt?

Nu vet ni.


Pat the Swat hade fått kalla mig baby...for obvious reasons.

För en halvtimme sedan avslutades mitt livs bästa läsupplevelse och jag ligger nu i återhämtningstillstång, hjärtklappande fosterställning. Det här är det bästa jag läst någonsin.

Varför?

Att läsa the Unbearable Lightness of Being är ett oändligt fallande där man hänger sig totalt till den magiska realismen som penetrerar varje millimeter av ens varande. En kärlekshistoria om allt mellan död och död, och liv och liv. Det är en episk ohjältehistoria med humor av största tragiska allvarhet där vi vet från början hur slutet kommer se ut men har ingen aning om vad som händer på vägen. Ett tredje testament som ger en djupare, mer klargörande förstålse för livet, människan, kärlek, ondska och kitsch än allt jag vet.

Åh jag dör och kommer på samma gång! Hur kan jag ha missat det här? Gör dig själv en tjänst och läs den nu!

De orden är klottrade på ett övergivet hus vita fasad i den lite gruffigare delen av Liverpool. Promenerar du nedanför orden hinner du gå ungefär arton steg innan meningen tar slut. Man kan tycka att det är outhärdligt deprimerande, särskilt en dag som denna när regndropparna är tillräckligt stora för att tre stycken ska lyckas göra dig genomblöt, men jag blir på något magiskt sätt ännu mer förälskad i Liverpool för den gråa gruffigheten hör liksom till. Allt för mig närmare.

Vi var i Liverpool hela dagen, visserligen spenderades mestadels av tiden i studion men det var bara jävligt nice. Det finns inga ord för hur coolt det är att sitta med megaproffs i en megaproffsig studio och bara suga i sig proffsigheten. Jag fick bidra med lite proffsigt melodicaspel i en av låtarna så jag känner mig fruktansvärt nöjd och såklart, proffsig.

Jag hade tyvärr lovat Egan att vi skulle gå till en leksaksaffär så vi tog oss ut i pissregnet och jag sprang omkring halvdränkt med barnvagnen i ena handen och ett toystoryparaply i den andra samtidigt som jag försökte undvika att springa vilse. I vilken annan stad som helst hade jag blivit dödsförbannad men Liverpoolmagin har mig alldeles för tätt lindat runt sitt finger, så jag skrattade istället.

Middag på veganstället Eggs och sedan senkörning hem till Nantwich med ukuleleorkester i baksätet på rockbussen.

100% Awesome.

En lustig sak med engelsmän är att de är lika kända för att vara snuskigt lönnfeta som de är för att vara senigt taniga. Det roliga är att det inte är ofakta, det är faktiskt hardcore fakta, och efter att ha levt bland engelsmän en längre tid vet jag svaret på detta knäppa mysterium.

Te.

Te är roten till allt. Inte bara är te en stor del av engelsmännens vardag, det är även grunden, en av de allra viktigaste stöttepelarna av deras samhälle och jag är helt övertygad om att utan te skulle landet rasa lika lätt som ett dåligt konstruerat kapplatorn.

Varför te har med engelsmännens lönnfethet/senighet att göra beror just på mängden te som konsumeras. Den genomsnittlige engelsmannen dricker te minst fyra gånger om dagen, antalet koppar varierar, men alltid minst fyra tillfällen under dagens gång. Grejen med te är att när man dricker mycket av det blir man ganska mätt. En kopp här och en kopp där gör att man ganska lätt glömmer bort att äta eftersom hungerskänslan aldrig får chansen att göra sig känd. Här har vi den tanige engelsmannen. Det andra tebeteendet är inte svårare än att varje gång det vankas te skall det också vara tillbehör. En muffin, bickie, teacake eller sandwich är troligast att slinka ner tillsammans med koppen och så börjar en lyckad väg till Lönnfetbrittshire.

Just nu beter jag mig mig själv som den tanige britten men det vägs upp av all öl jag dricker. Heja ölmage och fula tänder!


Bildsökning TE på Google.

Här är en lista på mina favoritbloggar:

Pappabloggen
MittEgetJavlaNarnia
Oh(you)PrettyThings
ThisNeverHappened
densvängskanloggen

Samtliga har upphört eller uppdaterar max en gång i månaden.

Vad ska jag göra nu? Utan det oändliga bloggsurfandet får jag faktiskt tid att inse hur värdelös min fritid är. Jag behöver ta tag i mina intressen, eller skaffa en ny hobby. Kanske internetdejta?


Polski är det nya svarta! Bildsökning Bloggdöden på Google.

Söndagar i England är något alldeles extra. I Kyrkan ringer klockorna i över en timme, och då menar jag inte dödsding-dong, utan en lång melodi som låter lite som en schysstare version av "London bridge is falling down" eller bröllopslåten i Askungen. På gatorna flanerar ovanligt många Miss Marple doppelgängers omkring för att mötas över söndagste och prata om hur delightful det är att den ena eller andras barnbarn kommit hem från en exotisk semester, samtidigt som de slänger in lite smygrasistiska kommentarer om curryluktande grannar och nattsvarta butiksbiträden. Hela staden blir som den lilla byn i Skönheten & Odjuret och på Sainsbury's vässar mammorna armbågarna för att knuffa sig fram till köttdisken och hinna få den finaste biten till familjemiddagen.

Ja söndagar är speciella. Vi inledde vår med snooze och sedan rostade tekakor och hinkvis med kaffe på Aroma. Vi tog minibussen mot "Sunday Farm Market" och hela färden förbannade vi oss över inkompetenta söndagstraffikanter. Väl framme fick vi som sagt klappa djur och köpa massa roliga grönsaker.

Nu är klockan halv tio. Jag är mätt.

Bilder:

Jag ligger i sängen, tänkte läsa/napa, Nigel repar i trädgården inför tisdagens releasefest. Idag har vi träffat djur som man får klappa och köpt världens största lök.


Bra bok jag tänkte läsa nu. Nigel och Thea har typ ett helt bibliotek med massa godis. Det gör mig glad.

Saknar ni mig redan?

Jag ligger i min säng igen. Det är konstigt hur det kan kännas så hemma och lätt att vara här. Efter lite mer än ett dygn känns det nästan som att jag aldrig åkte hem i julas, mer som att jag gått i ide det senaste halvåret och nu bestämt mig för att vakna. Det känns både oroväckande och betryggande på många olika sätt.

Ikväll kom vännen Melv över på middag. Melv är någon slags entrepenör och marknadsför ett ekologiskt/organiskt/veganskt matvarumärke här i England och på vissa andra ställen, till exempel NK. Det innebär att han tjänar ganska lite pengar på att sälja skitdyr müsli och vedervärdiga produkter med massa antioxidanter. Idag fick jag pröva en ny grej från företaget, vitlökens motsvarighet till surströmming! Den var helt svart, såg ut som en liten mördarsnigel, hade samma konsistens som en liten mördarsnigel och smakade allt som är äckligt på samma gång. Jag har borstat tänderna fyra gånger men det som smakar som döden vägrar lämna min superledsna mun. Jag gav Melv en mördarblick innan han lämnade huset men på ett sätt har jag kommit över det, han visste trots allt inte i vilket land Saddam Hussein varit regent (vi spelade TP) vilket ger mig något att hånskratta åt.

Jag önskar att jag hade haft ork nog att gå till puben ikväll men jag är helt slut. Får bli en skön söndagskväll på The Vine imorgon.

Nu ska jag sova. Tack. Puss.


Fluff- Folkrock i ett nötskal och fruktansvärt begåvad musiker. Hon kan allt.

Good morning!

Jag somnade tryggt till det välbekanta ljudet av 02.00 tåget till London och vaknade av att Egan hade ett skrattanfall. Nu dricker jag te och ska äta lite toast med marmelad och cheddar. Fan va det är skönt att vara tillbaka.


Min snygga kopp var i diskmaskinen, vanligtvis dricker jag ur Bonjour Tristesse, idag fick jag nöja mig med Agatha Christie.

Cheerio!

Två minuter sedan tänkte jag påbörja en shoppinglista inför morgondagen så jag öppnade ett worddokument och skrev:

Att Handla inför Resan

Jag såg på det jag skrivit och började asflabba. Vem är jag? Någon slags låtsasvuxen som försöker vara strukturerad? Visst älskar jag listor men de har alltid spexiga namn och befinner sig oftats någonstans i mitten av ett ritblock där jag skissar rymdmonster i fräcka frisyrer som äter upp några av orden. Inte i ett  kontorsdokument med stel Times New Roman titel stl. 12. Haha, ibland glömmer jag bort att jag hatar vissa saker och då är det alltid lika kul att komma på mig själv när jag gör just det jag hatar. Till exempel wordlistor eller sjunga med i Markus Krunegårdlåtar.

Nu ska jag kladda i mitt ritblock istället. Pfju, jag är mig själv igen.


Kul kudde. Vill ha den. Vill också ge den i present till alla jag känner. Då ska jag skriva alla jag legat med och bara luras.

Dolph Lundgren
Heath Ledger
Jonathan Mozkovitch
Rachael Weisz
Snusmumriken
Jon Bon Jovi

Kul va?

Halvblodsprinsen i solen, iskall saft med färska björnbär och en hel skål oliver. Sommaren är ganska nice.