Hej livets hjärtisar! 

Nu har jag varit i London i nästan tre veckor och har i vanlig ordning fångats av en enorm känslostorm. Det har varit mycket upp och ner, mycket skratt, lite gråt och en helt del ångest över den omöjliga jakten på ett hem i en stad av knarkarkvartar. Allt är svindyrt (svindyrare än vanligt) och de flesta visningar jag varit på har varit riktiga hålor där golven varit täckta av smutsiga trosor. 

Efter en miljon visningar (okej kanske 15) har jag nu äntligen hittat ett rum i en lägenhet vid Old Street som jag ska få flytta in i den 3:e oktober. Lägenheten är ganska mörk och sliten men mitt sovrum är stort med ett fint fönster och personerna jag ska bo med är väldigt gulliga. Old Street är ganska grått och tråkigt i sig men det ligger bara tio minuters promenad från alla skojiga ställen i Shoreditch och tunnelbanan är bara fem minuter bort. 

Mer uppdateringar om livet, jobbet och alla äventyr kommer strax. Ville mest säga hej så ni förstår att jag inte glömt bort er. 

Innan jag försvann från cyberspace sist så varnade jag för stora förändringar. Då var det fortfarande lite oklart vad som skulle hända med mitt liv men jag kände att det var dags för stora svåra beslut. Efter ett drygt halvår av depp, sårade känslor och omstarter så beslöt jag och Danny oss för att göra slut på riktigt. Det tog ungefär två månader för oss för att bestämma oss för att bryta upp och när vi väl satt punkt (i slutet av maj) så var vi tvungna att bo tillsammans i fem veckor till. Det var så jävla grått, ledsamt och jag grät hela maj och hela juni.

Under de här fem veckorna bestämde jag mig för att också säga upp lägenhetskontraktet, min tjänst på LUSH och att jag skulle spendera hela sommaren i Sverige för att läka mina sår med magiska kompisar och kattgos. Då kändes allt väldigt omtumlande och jag blev överväldigad av all förändring och grät ännu mer, men sen hände något fantastiskt. 

Jag kom hem till Sverige och hann vara ledsen i ungefär prick tre timmar innan allt blev bra. Eller ja riktigt så lätt var det kanske inte men såhär i efterhand känns det så. Med undantag för ett smärre breakdown efter att ha varit isolerad på landet för länge och en gråtfest följt av ångestdipp efter att ha sett The Holiday så har jag inte alls varit ledsen på hela sommaren. Allt har varit oerhört peppigt, festligt och askul. Jag har blivit nykär i alla mina kompisar och träffat nya spännande personer som har satt guldkant på tillvaron.

Nu åker jag tillbaka till London på måndag och det känns jättekonstigt. Jag varit i Sverige i lite mer än två månader och tanken på att bo i London är nästan främmande. Det är märkligt hur snabbt saker ändras. För några månader sedan sa jag bestämt att jag inte ens kunde tänka mig hur det skulle vara att bo i Sverige igen och att jag absolut inte tänkte flytta tillbaka på många år, men nu....NU! Nu är Stockholm det enda jag kan tänka på! Flytta tillbaka till livets bästa stad som är full av livets bästa människor känns lika självklart som att cheescake är smarrigt och att Beyoncé är drottning av universum.

Så ja, det verkar som att det finns många stora förändringar på horisonten, men just nu tar jag det en dag i taget. Först måste jag tillbaka till London för att vara säker på att jag inte vill vara kvar (vägrar fly, det är ju trots allt inte Londons fel att livet gick dåligt) och om jag bestämmer mig för att flytta hem så vill jag se till att min sista tid i London blir full av kul med vänner, spännande jobb och framför allt väldigt mycket rock.

Följer ni med?