Lever jag verkligen i en värld där man skiter på kärleken och kletar över svin för uppmärksamhet. Där svinen är männskligare än männen och kvinnorna dör i utveckligen. Makthavarna är idioter men konstnärerna är lika illa för de är tomma som plåtburkar. Jag är förbannat jävla trött på allt. Jag är trött på att känna mig ihålig, trött på att känna att jag måste fylla mig med andras ord för att kunna föda nya. Trött på att jag aldrig kommer till saken. Trött på att aldrig sova ut. Trött på att klaga även fast jag befinner mig i världens äventyr. Trött på att inte veta var jag hör hemma. Trött på att ha kärleken men inte kunna ge den till någon. Trött på att min inre röst ser ut som Freud. Trött på att inte vara grov i munnen. Trött på toast. Trött på att sakna Hogwarts. Trött på fucking jävla Slytherin. Trött på att min dagbok verkligen är skrivet bevis på hur patetisk min existens verkligen är. Trött på att växa upp. Trött på den här dagen. Trött på saknad. Trött på att du gör mig så jävla ledsen. Trött på att jag är så jävla glad här. Trött på att inte prata mitt eget språk. Trött på att inte spela piano. Trött på att livet inte är en film. Trött på att livet är en dålig sit-com. Trött på att jag skriver det här så att alla kan se det. Trött på att mina fötter luktar illa. Trött på julen. Trött på regn. Trött på att läsa sjukt bra böcker. Trött på att jag måste åka hem så snart. Trött på mina egna motsägelser. Trött på mitt jävla humör. Trött på mitt huvud. Trött på att älska så hårt att det gör ont.