Jag satt på Coolektivets häftiga fönsterbleck (vilket frekvent används som ganska ofarlig balkong) med en fjäderkrona på huvudet och ett rejält bagage tankar simmandes i skallen. Himlen var stjärnklar och i vardagsrummet bakom mig satt världens bästa människor och sjöng finstämt med i Tiny Dancer. Vinden tog tag i fjädrarna och jag ville nästan gråta för att det var så fint...men det gjorde jag inte. Istället pratade jag om förändring med Matilda. Det är också fint. Nu är jag hemma, klarade inte av att leva livet som farlig hjärtekrossare ikväll, det fick jag för mycket av i torsdags. Istället hoppas jag på att drömma om en mysig plats där jag kan äta jättemycket våfflor utan att bli för mätt,  bli kär stup i kvarten och där jag får skeda tillsammans med en kille som Marshall. Trevligt va? Jag misstänker att ingen av er har så mysigt ikväll.