Ahh, suck, stön och stånk! Nu är jag hemma från Landet (Landet 1) igen. Två halva dagar kändes nästan som en vecka och nu är jag alldeles mör och full av inre frid. Man blir liksom så där skönt bekymmerslös på landet så som man bara trodde att småländska torptanter och bergsmunkar kunde bli.

Under min minimittiveckanweekend har jag druckit lådvin, tittat på utsikten, ätit professor Sprouts gourmetmat, lagt nät, märkt att på landet lyser stjärnorna, fiskat upp nät, tittat på utsikten, paddlat alldeles för långt i motvind, styrketränat, tittat på utsikten, eftermiddagsbastat i 96 grader, simmat som en säl, fått vatten i öronen, ätit fiskgryta, sett en säl och sist av allt har jag åkt sightseeingbuss genom Tyresö.

Det var skönt att paddla, även om jag nu är så slut att tandborsten tycks väga lika mycket som fem liter mjölk. Det var också skönt att basta, även fast jag nu är helt skinnflådd i ansiktet och lika mjuk som lera.
Det blir gärna så där på landet när man blir barnslig tillsammans med sin pappa. Man skall liksom alltid tävla om vem som kan få mest hår på bröstet och även fast vi lovat att sluta tävla för länge sen sätter man sig ändå tyst i den mästerskapsheta bastun och säger "ooo va skönt" följt av ett "jag ska dyka ner från bryggan, utan att doppa mig". Den som vågar mest är kung, och här sitter jag nu med vattenvärk i öronen och fillifjonkanröd näsa utan att känna mig minsta kunglig.

Tur att man har inre frid.


Jag saknar Kanada.