Nu är klockan snart tio på kvällen, vilket betyder att jag nästan är pigg nog att berätta om igår.

Jag och Elina tänkte gå på bio, väldigt spontant och trevligt tänkte vi, vi missade tyvärr den tidigare visningen av filmen vi tänkte se och därför tänkte vi att vi skulle gå och käka lite mat. Vi hittade ett nytt ställe, stället Gaudi, och tänkte "oj det här ser mysigt ut och oj va gott allt ser ut på menyn". Elina åt halstrad lax med pinjenöt/primörsallad och jag åt smörstekt röding med sparrisrisotto, saffransaioli och ungsrostade körsbärstomater. Vi drack cava och dry martini och tänkte att vi måste ha ungefär så trevligt man kan ha det.

Sen tänkte vi att "oj inget kan toppa den här middagen, den var ju heltoppen" men då gick vi och såg Inception...

Det finns inga ord för hur fruktansvärt otroligt jävla skit megabra den filmen är. Jag sögs in i Nolans knäppa skalle och såg ljuset. Minns ni Ensamma Hemma minen som gjorde Macaulay Culkin till superstar? Ni vet när han vrålskriker med vidöppen käft och har händerna på varedera sida av ansiktet? Så såg alla ut i biosalongen, fast stumma. Stum. Ja, stum var jag i en kvart efter att vi klev ut ur biografen, absolut knäpptyst tills jag fick ur mig ett "HERRE GUUUD".

Om det fanns ett pris för världens bästa film någonsin i hela världshistorien, nu och för alltid, så hade den vunnit. Alltid. Jag vill gå och se den igen. Helst nu. Helst nu. Helst nu.