Nyss var ett sånt där ögonblick då det slog mig att jag ännu inte sett första delen av Dödsrelikerna. Det har hänt ungefär fem gånger om dagen sedan premiären och jag blir fortfarande lika ledsen varje gång. Det liksom hugger till lite magen och hjärtat känns som att någon dragit det mot en raspig träyta. Hur kan jag inte ha sett den? Jag vill gråta, skrika och slå mig själv på käften lite granna.

Men det får jag inte. Jag måste skärpa mig.

Jag får helt enkelt bita ihop och kanske meditera lite, och med meditera menar jag måla tånaglarna.


Även fast det egentligen inte hjälper i längden så låter jag Halvblodsprinsen fylla en liten del av tomrummet, om än bara för en stund.