Känslan av att alla fibrer i kroppen sticks för att ölen i handen är den sista för den här gången är surrealistisk och svår att komma överrens med. Ljudet av hjärtan som krossas när en fyraåring säger "please stay with us" är outhärdligt och ungefär lika tårdrypande som när hunden dör i en amerikansk familjefilm.

Att förklara för ett barn att det inte kommer hända oavsett hur snällt han ber är förbannat svårt. Egentligen vill jag säga att jag självklart stannar om det är det han vill, för aldrig någonsin vill jag göra det där stackars hjärtat ledset, men jag måste åka hem för det är hemma jag ska vara nu. För det är det som känns rätt.

Alltid vill jag stanna här även fast nästan hela jag längtar hem så mycket att jag sprängs i bitar. Jag saknar att prata svenska och att få dränga med alla vänner. Jag längtar efter långa telefonsamtal med den och den, och halvtysta kvällar med någon som är alldeles speciell. Jag ser fram emot att titta på tv en hel dag, när den största kraftansträngningen är att pilla ur navelluddet och jag vill inget hellre än att andas Stockholmsluft och känna att den gör mig hemmastadd.

Problemet är att den hemlängtan som drar mig hemåt nu är densamma jag känner för det här landet, de här människorna, när jag väl är i Sverige. På många sätt lever jag ett dubbelliv med en stövel i vardera pöl och allt som händer däremellan är det som gör mig tokig. Min alldeles egna bergochdalbana.

Och egentligen vet vi ju alla att jag bara längtar efter min katt.


Into The Mystic