Hej bloggen, gissa vart jag är? Tja, gömt mig har jag inte gjort i alla fall, men jag ligger i min engelska säng med min engelska kudde och sätter alarmet på min engelska mobil. Hej England!

Nigel hämtade mig på flygplatsen och tillsammans åkte vi tåg från Manchester till Crewe där Thea och Egan hämtade upp oss med bilen. Till middag blev det en klassisk fish & chips och efter att vi nattat Egan blev det några flaskor rött. Här sitter jag nu, lätt salongsberusad, trött, knäpp och mest av allt jävligt nöjd.
Det är så skönt att vara tillbaka och bara tanken på att vi imorgon kommer dricka morgonkaffe på Aroma får mina ögon att tåras. Inte för att de erbjuder en fantastisk gastronomisk upplevelse, tvärtom, Aroma ger medelmåttigt engelskt skitkaffe och hälften av personalen är 40 åriga tanter med halva tandrader och spritandedräkt, men jag vet att om jag beställer en varm choklad av Lindy så får jag några extra marshmallows på toppen eller om jag ber om en cappuccino av Georgia så försöker hon göra den så stark som möjligt, bara för att hon vet att jag vill ha det så. Resten hör bara till och det är det som är den engelska charmen, på samma sätt som att alla pubbar har en pubmamma som är alldeles för gammal för att ha tighta urringade spexlinnen men likväl bär dem tills de torkar ihop och dör med en skrynklig cigg i mungipan, eller de lite för flabbiga överviktiga tjejer i vita jeans som jobbar på klädbutikerna tills de blir gamla nog att bli pubmorsor själva. Alla dessa element bidrar till den Engelska landsbygdsidyllen vi alla drömmer om. Eller i alla fall jag.

Hej England, jag har saknat dig, skönt att veta att vi fortfarande är kompisar.

Äventyret har börjat.


Wulfings läppar får ge min välkomstkyss till mitt efterlängtade andra hemland och ge er den godnattkyss ni förtjänar. Puss.