Då är det en sån där natt igen, natten innan dagen då något nytt ska hända, och för mig är det som att dra ut i krig. Vad som helst kan hända där ute, jag kanske vinner alla slag på egen hand men jag kan lika gärna stupa i leran fem minuter efter min första pisspaus. Därför har jag tänkt att om det blir så att det här är mitt sista blogginlägg någonsin, för att det skulle bli så att jag dör imorgon, vad vill jag passa på att säga då?

Vill jag tacka mina älskade Hogwartsprofessorer för att de alltid älskat och stöttat mig? Vill jag säga till mina vänner att jag skulle lägga mig ner och dö för dem? Tacka Gud för att man har levt, i alla fall en stund, och fått veta vad kärlek och smärta är? Eller bara säga, "avisst, god natt"?

Jag vet inte vad som känns lämpligt att säga. För om det verkligen är mina sista ord vill jag ju att de ska vara bra som fan och om jag imorgon kväll skriver ett blogginlägg från andra sidan jorden vill jag inte att det jag skriver nu skall kännas pinigt.

Men men, jag vet att jag vill tacka skaparen för Bob Dylan, rock, avocado och män i tweed. Om du, Gud, läser det här så vill jag att du ska veta att erbjudandet kvarstår; om du ger oss Eva Cassidy så får du Shirley Clamp, Carola och Pernilla Wahlgren. Om inte annat kan vi kanske låna Cassidy ett tag och lämna Shirley som pant?

Ni andra kan göra mig en tjänst och minnas mig som när jag var bäst, en bra hårdag, halvfull, lätt skelögd, flabbig och megarockig. Ska man dö ung vill man åtminstone bli ihågkommen med glory days.

HÖRRÖ! Tack för alla år vi haft tillsammans, det var en helvetes jävla show!


Så här skall ni alltså inte minnas mig, men man måste ju ta en sista bild...och ja... jag har faktiskt betydligt mycket mer kläder på mig än vad bilden antyder.