Efter nästan fyra dagar borta från civilisationen har jag kommit hem. Inte så annorlunda från förut, lite rödare om kinderna och lite blekare ögonbryn kanske. En eller annan sträckning och lite myggbett har väl också halvdeformerat min kropp, men i stort sett är jag samma tjej. Fast jag vill inte vara hemma. Jag vill vara kvar på landet och fortsätta gotta mig i sommarlovskänslan. Bara jag Adam, Danielle och en skärgårdsö.

Det finns vissa saker jag jag alltid saknar med stan när jag är på landet. Till exempel Pepsi Max, mitt piano, pappabloggen och mascara, men den här gången kände jag mig beredd att offra alla mina "what floats my boat"-attribut för att få stanna några dagar till. Visst är det skönt att komma hem till internet, varma duschar, en fullspäckad sminklåda och musik som inte är knasterradio, "Blå-gula sommarhits" eller Tomas Ledin, men just idag ville jag bara stanna kvar på min regressionsö där jag känner mig som nio igen. Ön där jag studsar mellan klipporna, pratar med skalbaggar, gungar så högt att det kittlas i magen, känner mig duktig och får vara precis hur mongo jag vill.

Åh allt vi har gjort de senaste dagarna har gjort mig så lycklig. För första gången på flera år bär jag verkligen på den där sommarlovskänslan. Känslan av att allt är så jävla nice och att tiden går sakta på ett bra sätt. Vi har varit små barn i sommarvärmen, gjort barngrejer och gett oss ut på barnäventyr. Jag vill fortsätta vara ett barn. Inte för alltid, men i alla fall tills det är kul att vara vuxen.

Får man göra så?


Åh...

Vem tog bilden? Vem? Vem?

En vän

Knappen och Dood.