Midnattsserier och ångest. Jag vill ha midjelångt hår och vara dödsförälskad i en mystisk hunk.
Är det inte konstigt att jag känner mig ensam nu när jag kommit hem till ett så pass stimmigt ställe som Hogwarts när jag på en nästan öde ö inte kännt mig ensam alls?
Eller ensam och ensam, jag befinner mig snarare i något schizofrent tillstånd mellan att vara tömd på känslor och överfull av dem. Därför hoppas jag väl på att bli störkär, bara för att känna något ordentligt och kanske återuppväcka min hopplösa romantikersjäl.

Jag vill bli tagen med storm, åka cabriolet längs med Italienska kusten, tystna mitt i skrattet för att min blick mötte hans och sedan le så mycket att ögonen glittrar som en av Diana Ross discoklänningar. Jag vill brusa upp av svartsjuka och ha passionerade bråk på spanska. Dansa sexig salsa på en taverna i Havanna och bli hemburen av ett par stora armar efter att ha druckit en flaska tequila någonstans i Mexico. Jag vill inte lämna sängen på flera dagar i min parisiska studiolägenhet, där jag tillsammans med en fransos vid namn Jaques lever ett dekadent fantasiliv med Bordeux, baguetter och billiga cigaretter tills vi måste sälja sängen för att ha råd med mer vin.

Jag vill bli kär i en kille som Jason Segel och kunna berätta för våra adopterade mjölkchokladbebisar hur det gick till när jag träffade deras pappa.