Jag satt på berget i skymningen och spelade munspel. Tänkte på världen och lekte med tanken hur det skulle kännas att vara en säl. Som ni förstår är jag tillbaka ute på min ö, tillbaka till sommarlovskänslan och tillbaka till den plötsliga evigheten. För 364 dagar sedan satt jag på precis samma plats och förundrades av diverse världsfunderingar, fast då på ett helt annat sätt. Då var jag nybliven student, tre kilo lättare och löjligt dödsförälskad i en Slytherinhora.

Vart tar tiden vägen?

När slutar man mäta livet efter måttstock som man gjorde när man var barn? Nu, nästan vuxen, borde jag väl krupit ut ur mitt skal, vecklat ut tumstocken till sin fulla längd och gått med i facket. Men jag har för svårt att ta till mig alla måsten och borden. Jag vill fortsätta växa på det lagom komplicerade sättet jag trivts så bra med de senaste 19 åren. Ni vet, när allt man gjorde var värt ett VM-guld. Till exempel vara pottränad, sova i sin egna säng, tappa tänder, svälja en hel alvedon, lära sig simma, lära sig koka nudlar, gå hem själv från skolan, flyga sin första kvast, läsa en tjock bok på några dagar, få MVG, spela på skolkonsert, vara ensam hemma utan att ha fest, bli mogen och ta studenten.

Hur ska jag mäta tiden om jag inte får göra det med centimeter? Hur vet jag om jag vuxit eller bara står still?

Jag vet inte...

Jag vet att jag är på landet nu och återigen vill jag vara den där sjuåriga flickan som dog av hjärtesorg när hon förstod att hennes livs kärlek inte fanns på riktigt. Det tog mig hårt när jag insåg att Snusmumriken är tecknad och alltid kommer vara det, men jag är villig att återuppleva den smärtan bara för att få vara där igen. Bara för att jag var ett förälskat barn som mer än någonting annat ville att Snusmumriken skulle spela munspel för mig.


Sugarcoated lips. Snott av Jana.