Scales tog studenten. Vi hade världens trevligaste fest, trots att jag var bakfull. Jag är alltid bakfull eller full. Jag måste ändra mina vanor (vänta har jag sagt det här förut?).

Min hemresa från kvällens besök på SOMMAR blev väldigt sentimental av någon anledning. Kanske för att Hello Saferide och Modest Mouse höll mina öron sällskap, eller kanske för att jag satt ensam på tunnelbana/buss i 40 minuter. Oavsett vilket blev det en sån där färd när man hamnar i bubblan där man är ensammast i världen och ingen förstår sig på en.
Väldigt skillat undvek jag ögonkontakt med gamla pinsamma hångel, "kompisar" man kände en gång för länge sen och alla de där dösnack-typerna man alltid träffar på 03.08 bussen, allt för att jag skulle förbli missförstådd och hemlig. Hemliga jag i min tonårsfilmskupa, bara med min ipod till sällskap. Ipoden som skapar soundtracket till mitt liv. Jag smög in genom porten, svepte ett glas juice...tittade ut mot vattnet...duggregnet är tätt som dimma och det är dödstyst. För tyst. Hörlurarna smyger sig tillbaka till öronen och filmen fortsätter. Jag borstade tänderna två gånger med stark tandkräm men askoppsmaken vägrar försvinna och nu tävlar aska, vitlök, juice, och pepsodent om vem som kan smaka äckligast i min käft.

Nu sitter jag på sängen, någonstans bakom regnet håller solen på att gå upp men jag kan inte sova för det. Helst av allt vill jag gråta. Ipoden sätter på Tiny Dancer. Det finns hopp om framtiden.


Nu blev jag rädd för döden igen. Mest för att min katt är ute i regnet och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände honom. Jag älskar min katt och jag skäms inte för det. Han förtjänar inte att dö. Snälla dö inte. Jag skulle bli så ledsen då.