Nu är jag äntligen tillbaka i Gryffindortornet från bröllopet, 29 timmar senare. Det har varit ett hårt dygn. Dödstrött vid starten av ett 13 timmars arbetspass är inte det bästaste kanske. Att sedan gå och bli stupfull så fort man hoppat av är kanske inte heller en bra grej om man vill undvika att må sämst dagen efter. På mitt högra ben har jag 35 myggbett och på mitt vänstra har jag 26. De dåliga nyheterna överlag är väl att jag knappt kan stå upp nu. De goda nyheterna är att det var världens fest.

Jag kanske måste inleda med att säga att det här var the Slytherinplan-wedding no1. Det märktes inte bara på de välklädda ungkarlarna med den avslöjande strike-a-pose-och-säg-att-du-älskar-pengar-smile-rynkan (den som alla stammisar på Slytherin P sportar efter många års poserande för slytherinplan.se), eller på all fräscha b-rudar i dyra klänningar, det bara var så...man kände det i luften. Efter en kvart förstod man att de här lirarna vet var de kommer ifrån och champagnen tog slut lika snabbt som en påse ninjarolls gör när det är taco fiesta. Vigseln inleddes inte med "here comes the bride" eller någon mysig Ted Gärdestad låt, utan brudtärnorna, marsalkarna och självfallet brudparet, untz-dansade in till låten "I've got a feeling" (ni vet den, i've got a feeling, oooooo, that tonight's gonna be a good night...). Feststämningen var ett faktum och Anna såg ut som en filmstjärna i sin bröllopsklänning.

Resten av dagen slet vi som djur. All serveringspersonal förutom jag, Adam och två dudes, åkte hem klockan 23 medans vi stannade kvar och fixade det sista. Vid halv tolv fick jag och Adam kliva av och började festa. Vi tog två stora glas och hällde upp en halv flaska vin i vardera, drack upp, drack mer, drack ripper, dansade, vevade armen i luften och sa WOHO (allt för att smälta in i omgivningen right?), dog, drack, dog...och sen missade vi bussen. Den sista bussen. Bussen som skulle ta mig hem till min säng där jag kunde sova tryggt och vara bakis i fred. Bussen jag missade.

Jag, Adam och Helena sov alla tre i en 90cm bred säng. Efter ungefär tre timmar vaknade jag och fick klaustrofobi. Försökte spy. Försökte dricka vatten. Försökte hitta någon knapp så jag kunde spola tillbaka några timmar och ge mig själv en örfil. Jag drack vatten till slut. Lekte med Alice. Åkte hem. Det tog 2,5 timme. Jag blev lycklig på vägen när jag hittade ett ställe där jag kunde köpa pepsi max. Sen blev jag ledsen för jag tog fel flaska och fick någon jävla skit-edition med baobabsmak. USCH! Man gör inte så mot pepsi max. Jag grät nästan. 

Nu vill jag dö. Men det går inte för jag måste åka till stan och planera Felicias studentmottagning med hennes pappa. Varför sa jag ja till att vara toastmaster?


USCH!