Nu har jag flugit omkring hit och dit hela dagen. Är slut, spänd, nervös och full av det där som jag tror kallas lycka. Dagen har varit lite tung med flera farväl och möten med mina inte så längre pigga gamlingar men någonstans för tio minuter sen vände det. Professor Snape körde hem mig efter att vi ätit vår sista lunch tillsammans. Vi pratade om att jag var nervös inför resan och att känner mig oerhört vilsen inför framtiden, vad ska hända med mig och när kommer allt hända? När jag skulle kliva av kvasten såg Professorn över mot mig och sade "Du bist schon ein Berliner". Jag förstod precis vad han menade och han förstod att jag förstod. Han flög iväg mot himlen och kvar stod jag där på asfalten med min nyfunna lycka.