Jag vill så gärna tro att jag är annorlunda nu från förra året. Men jag har fortfarande nalle som huvudkudde, mina kläder är lika svarta som då och jag är fortfarande rädd för fullmånen.
Håret är några centimeter längre och vågen pekar säkert högre, om jag hade modet att ställa mig på den från första början. I näsan sitter en stålring som påminner mig om min onormalt långa överläpp varje gång jag tar ut den.

Sex burkar antirynk-kräm har gått åt det senaste året. Enligt tidningarna måste man börja i tid för att det ska ha någon effekt. Min hy känns slät, men kräm hjälper bara utsidan, den stoppar inte tiden. Där, titta, jag blev precis tio sekunder äldre och jag kommer aldrig bli yngre än nu. Bara att skriva den där punkten gjorde mig äldre.
.
.
.
.
.
Jag kommer aldrig bli så ung som jag var när jag skrev den där tredje punkten. Jag måste sluta jaga dåtiden. Jag förlorar bara mer framtid! Tre meningar senare och jag blir fortfarande inte yngre. Jag kan inte oroa mig för att dö eller fylla tjugo när jag vet att jag aldrig kommer bli 16 igen.

Varför alltid 16? Varför inbillar jag mig att 16 var så himla fantastiskt?

När jag var 16 skämdes jag över att vara så ung, alla andra var ju äldre.
När jag var 16 trodde jag att killar som var sju år äldre visste allt om kärlek och därför var bättre på att vara tillsammans.
När jag var 16 tyckte jag det var helballt att sminka mig med gul och rosa ögonskugga samtidigt och mitt favoritplagg var neonrosa tights och en knark-är-bajs t-shirt som det stod "Jag är en fest" på.
När jag var 16 åt jag bara filmjölk i skolan under ett år för jag tyckte alla andra var så smala
När jag var 16 trodde jag att jag visste precis vem jag var men skämdes i smyg över att jag inte hade någon aning.
När jag var 16 blev jag dumpad via telefon av min pojkvän.

Sexton sög. Sexton var förvirrat, känslosamt och fruktansvärt patetiskt. Sexton var när man tyckte synd om sig själv hela tiden och bara var arg.
Men forfarande..
Sexton var toppen. Vi visste allt men ändå ingenting och vi fick drömma om alla häftiga saker vi skulle göra när vi fyllde 20. Det var den bästa tiden på alla sätt men ändå inte alls.

Kanske är jag bara rädd för att min inre sextonåring ska titta fram och besviket säga "vad hände med alla mina drömmar?".

Nej... det får inte hända. Det ska inte hända. Från och med nu skall jag göra mitt allra yttersta för att se till att det aldrig ska bli så.



Sexton var också då man var skitcool om man hade för lång lugg för att se något över huvud taget och hängde på Ace och Marie Leveau varje helg utan att vara det minsta myndig.