Klockan är strax över ganska sent och jag har precis avslutat en ölkväll med Nigel. Det blev en lång resa genom för många pints och väldigt tunga samtalsämnen men det är så vi jobbar, vi öppnar upp och pratar om sånt som bara vi förstår. Han är verkligen en bästa vän, någon som förstår delar av mig som ingen annan gör. Även fast han är 34 år äldre än mig är vi fortfarande bästizar.

Pubrundan avslutades i vardagsrummet med ett härligt ipod-maraton av världens bästa låtar. Till exempel lyssnade vi på Hello Saferide, för att vi båda erkände att vi gillar, i vår ensamhet, att gråta till just henne.

Åh Nigel, tack va skönt det är att ha dig som kompis!