Livet är svårlätt på Dovas, så är det oftast. Rocktober rockar och någonstans inom mig bor äventyrslusten jag försökt kväva den senaste månaden. Vad ska jag göra? Hjärtat säger ja men ångesten/hjärnan säger nej. När ska jag våga plocka upp trådarna, fnurra ihop ett schysst garnnysta och sedan rulla ut över hela världen? Det är ju det jag vill, varför börjar jag kompromissa när jag fortfarande är en fucking jävla tonåring?

Livets stora mysterium och min fyllas mest angelägna uppbrusningsfaktor. Tänk att det är så svårt att satsa högt och falla hårt.

WTF, det är ju nu det ska hända!!!


Nu drar jag mig till kojs med mina gosedjur. Tacka fan för nallar, vem hade man annars varit?

En jävla nolla är svaret om ni undrar.