Det här är vännen Malin. Nästan hela gymnasietiden var hon min andra halva. Nästan äckligt gulliga avslutade vi varandras meningar och utvecklade en egen sorts humor som ingen annan förstod. 80% av våra konversationer bestod av cyniska spydigheter, svordommar och vår största hobby var att idiotförklara alla i vår omgivning. Arga som fan satt vi ihop och smög med att vi egentligen båda två är optimister som faktiskt tycker om livet, och framför allt varandra.

Det senaste året har vi bara träffats (ungefär) sex gånger. Först var jag borta, sen hon, sen jag, och sen när hon kom hem igen var det bara för att bestämma sig för att hon skulle flytta till England. Där är hon nu och jag saknar henne så mycket att jag nästan självdör. Jag vill bara att min käre Balin Mauer ska komma hem så vi kan leka Patsy & Edina igen, men hon är ju lycklig där hon är (tofflandes till sin pojkvän, gruff..). Grr.. Åh Mallan Brallan.
Usch, jag lider av något sjuk Micke & Mollekomplex. Så här får det inte vara!

Tänk att man kan sakna någon så fruktansvärt mycket.