Usch, dålig start på morgonen, skulle precis hugga in på frukosten när katten hoppade in med en blåmes i munnen. Den försökte komma loss och flaxade vilt, men då bet katten tag och så var det slut. Nu ligger det en liten blåmes i vardagsrummet, blod över hela golvet (förutom det som katten redan slickat upp) och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Pinsamt nog ropade jag instinktivt på Stefan (mannen i huset) och jag har nog aldrig känt mig mindre självständig.
Jag håller ofta och gärna låda om att slå slag för feminismen, att vi kvinnor har tillgång till makten om vi bara tar den, men hur ska vi kunna få lika löner och fler kvinnor i chefspositioner om vi (låter bli att säga jag för att minska min personliga press..också pinsamt...jag är en styggelse till människa) inte ens kan städa bort en död blåmes utan att ropa på en man. FI borde uppmärksamma det här problemet, för det är här allting börjar och nyckeln till ett jämställt samhälle är inte att införa en mansskatt, lösningen måste snarare angripa roten till problemet... Men vad är egentligen roten?

Nu när jag tänker efter så är jag extra upprörd för att jag älskar blåmesar. Mormor brukade säga att det var hennes favoritfåglar och jag höll med för mormor kunde allt om fåglar. Vi brukade mata alla småfåglarna på landet och när mormor klev ut och kvittrade glatt (hon lät lite som ett trevligt brandlarm) kom de alla flygandes som om hon var Snövit själv. Blåmesarna hade gladast färger, nästan som om de var tecknade, och jag sögs in i den glada barndomens disneyillusion, sjungandes och dansandes i tron på att först kommer småfåglarna, sen rådjuren och sist prinsen.

Nu har min katt (min bästaste vän som visade sig vara inget mer än en iskall mördare) spräckt bubblan och här på andra sidan finns varken rådjur eller prinsar. Allt som finns är en blåmes som badar i sitt eget blod. Jag är fortfarande modfälld, men tänker jag efter igen så är jag hellre en iskall mördare än en kvinna som våndas i väntan på en prins. Nej tack, den kvinnan vill jag inte vara, och om lite ajax kan sätta mig på rätt spår har jag väl inte så jävla mycket att klaga på?

Är det verkligen bra för matsmältningen att slå slag för feminismen så här tidigt på morgonen? Nje, kanske inte, men det är väl för fan inte en död blåmes heller!
Vi måste höja våra röster