Instängd i mitt sovrum lyssnar jag på Bridget St John och saknar min rockfamilj i England så mycket att jag nästan självdör. På ett sätt är det ändå fantastiskt att man kan älska människor så mycket att saknade efter dem blir outhärdligt plågsam.

Shit va orockigt att vara sårbar, men vad ska man göra, man är ju människa (och framför allt brudig brud).




Men...hur kan man inte sakna den här killen? Egan, världens finaste.