Klockan är strax efter två. Tillräckligt sent för att jag ska känna mig sliten men fortfarande tillräckligt tidigt för att det ska kännas som att jag fegar ur lite grann när jag går hem för att knoppa. Egentligen vill jag fortsätta fira men jag är helt slut och alla tankar plus 20 000 kilo känslor som simmar runt i kroppen har ännu inte hunnit sjunka in. Jag förstår det inte. På min planet var det här en vild chansning, något jag bestämde mig för att göra för att jag visste att om jag inte försökte skulle jag någon gång på vårterminen på min litteraturutbildning i Uppsala, undra vad som hade hänt om jag vågat försöka.

Jag vågade och jag klarade det. Så här stolt har jag aldrig varit över mig själv, och det betyder mycket när det kommer från en jantesvensk tjej med fickorna överfulla av komplex. Hörni! FAN VA STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV!

Det här är bättre än allt.


Dessutom: FUCK YOU MATTE B!