I nattens mörker skriver jag på min debutroman och lyssnar på Ted Gärdestad. Ted har alltid funnits där för mig. Han var min första favoritartist och när jag var åtta år hade jag lärt mig alla låtar utantill. Jag tror det är för att han låter så sorgsen på rösten. När jag var liten hade jag en böjelse för sorgsen musik (öh den sitter nog i ganska benhårt fortfarande), i visåldern ville jag liksom alltid höra "Tula hem och tula vall" eller låten om den lilla flickan på lasarettet som aldrig fick komma hem till mor och far och som dog i sista versen. Hur som helst så är det sorgsenheten i Teds röst som gör mig alldeles tokig i hans musik varje gång och varje gång jag börjar lyssna kan jag bara inte sluta.

Den här kommande sommaren vill jag minnas som sommaren då jag såg ut som Birgitte Bardot, lyssnade på Ted Gärdestad hela tiden och blev kär var femte minut.

Kan vi bestämma att det ska vara så?

Bra, okej, då är vi överrens.


Kom i min fantasi (bästa spellistan ikväll)