Okej, kanske inte riktigt Nangiala, men ni vet när man är i en skitstor stad med rövmycket hus, betong etc, och så helt plötsligt hittar man värsta oasen och blir så överväldigad att man tror att det måste vara något slags himmelrike. Precis så kände jag när vi promenerade längs med den här kanalen i söndags. Vi hade legat i parken flera timmar och promenerade sedan i en mindre evighet. Åh hur mycket älskar jag inte sommar-London? SÅ mycket är svaret.