Det finns vissa saker i livet som jag trots plågsamma försök, mycket lidande och sjukt mycket vilja, aldrig kommer komma över. Snyggaste killen på Vurma kommer aldrig bli min kille, smör kommer alltid vara onyttigt, min hjärna lär aldrig förstå matte, Heath Ledger är död (och kommer därför aldrig bli min kille), Gwyneth Paltrow är tillsammans med jävla Coldplay-douchen (och kommer aldrig bli min tjej), jag kommer aldrig vara snygg i manchesterbyxor, Harry Potter-serien är inte baserad på verkliga händelser, barndommen kommer aldrig åter och 60-talet har redan hänt.

Listan fortsätter, men vem orkar läsa? Poängen är att alla de här sakerna, på grund av deras oöverkommlighet, är små små stenar av sorg som ligger någonstans på botten av min mage, och en del punkter så små att de mer är ledsna sandkorn som simmar runt i blodet. På natten när jag rabblar listan känner jag att stenarna slammrar runt i kroppen som mynten rasslar i en jackpot på en enarmad bandit och då tänker jag att det är orimligt att vara ledsen över allt det där. Men sen tänker jag att jag visst får vara ledsen, i alla fall en stund, för ikväll kom jag på hur mycket jag kommer sakna min katt och det kommer jag nog inte heller komma över.

Legitim ursäkt till att vara ledsen.

Vem ska nu gosa med mig hela nätterna? Vem ska nu vara min bästis och snyggaste kompis? Det här är en stor småsten av sorg dude. Liksom...