Den senaste veckan har jag försökt ignorera (men också stundtals celebrera) att det är augusti, vilket innebär att det nu är den sista månaden jag spenderar i Sverige innan jag flyttar till London. Tänk! Jag flyttar och i åtminstone ett år kommer jag kalla London mitt hem. Hur knäppt är inte det?

Nu måste jag börja packa ner mitt liv i lådor, ta ner allt skräp (som mamma kallar det) från väggarna och någonstans måste jag börja acceptera faktumet att det här är sista veckorna jag kommer sova i mitt rum. Mitt rum som är världens bästa rum och som aldrig mer kommer vara mitt. Flytta hemifrån ska verkligen bli toppen, men att skiljas från universums tryggaste kvadratmeter är verkligen en sorg.


Inte helt lätt känns det heller att lämna världens bästa garderob bakom sig. Att välja vilka plagg som får följa med är lite som att välja vilka av ens barn man vill behålla vid en vårdnadstvist...kanske barn man inte tokälskar...som är skelögda eller oönskade...av tyg.. OKEJ! Det var en dålig jämförelse, men KEMUN! Det är lika jobbigt ändå!