Martin frågade mig igår varför jag inte känner hemlängtan när de flesta bokar om biljetter för att komma hem så tidigt som möjligt. Jag vet inte varför, men det kanske är svårt att känna hemlängtan när jag har fyra väggar som är bara mina och när jag kan sitta uppe om nätterna bara för att klappa på Felicias kind eller klaga på att det gör ont när hon flätar mitt hår. Hon är lika mycket hemma som något annat.
Självklart ska det bli jättekul att komma hem till Stockholm, men just nu trivs jag i mitt minihem här borta. Mitt egna lilla gryt, min koja, mitt slott.

Nu skriver jag stor musik. STOR musik, med de bästa orden jag kan komma på. Det är oftast de bästa orden som är bäst.


Men visst längtar jag lite till att få kliva ut från tunnelbanan och se världens vackraste stad medans vintervindarna blåser in från kajen. Det är svårt att inte längta lite efter precis just det.