Nattduksbord säger väldigt mycket om människor. Jag har alltid fantiserat om att jag skulle kunna ha ett asballt nattduksbord som om det hade varit med i en film haft en egen scen. En främling skulle komma in i mitt rum och omsorgsfullt plocka upp de olika föremålen, granska dem noga och sedan göra nästan omärkbara ansiktsuttryck som ändå visar för publiken att personen målat upp en jätteklar bild över att jag måste vara världens häftigaste kvinna med ett supermörkt förflutet.

Där på mitt drömnattduksbord ligger nog första utkastet till min andra roman, ett brev från en älskare på andra sidan jorden, ett fotografi av mannen jag älskade mer än livet självt (mannen som jag var tvungen att lämna för jag var alldeles för svår, men jag älskade ingen annan efter honom), två tuber treo, Ariel av Sylvia Plath, min dagbok och en flaska whiskey.


På mitt nattduksbord just nu: fem flaskor parfym, två ljus, en Kung, en halv flaska Jameson, smink, ett glas vatten, häftmassa och en deodorant. Jag antar att whiskeyn tar mig närmare mitt drömmål, men en flaska wirre på en dödscool författarinnas bord är en självklarhet medans den nu i en 19-årig arbetslös tjejs flickrum bara känns som ett steg mot ungdomsfängelse och död innan 30.

Fast det kanske är i finkan jag skriver ihop min första roman. Man vet aldrig med sånt där.