Den senaste halvtimmen har jag stirrat tomt upp i mitt stockholmsvita tak, med ansiktet stramt och klibbigt efter sältan av de senaste timmarnas tårar som strömmat ner för kinder, näsa, haka och hals. Hjärtat klappar hårt och långsamt. Nästan som tinitus ringer varje hjärtslag i mina öron och efter att ha tömt mig själv på allt som finns är utmattningen så stor att jag ibland glömmer bort att andas. Precis innan det blir mörkt för ögonen kippar jag efter ny ork.

Naivt nog trodde jag att det inte skulle ta ett så hårt tag om mig den här gången. Det är trots allt tredje gången jag går igenom det här, men ändå kom slaget som en tegelsten i skallen och en kniv i hjärtat. Mörker, mörker, oändligt mörker, men ändå ett löfte om ett tröstande ljus någonstans längre fram. När allt är slut är ljuset där. Vackert, majestätiskt och nästan luddigt. Men hur glömmer man de platser där ondskan är så svart att mörker är bländande i jämförelse? Det går inte.

Därför sitter jag här nu som en galning och håller boken hårt mot mitt bröst, i väntan på att den ska klappa tillbaka mot odjuret där innanför bröstkorgen som så desperat försöker bryta sig ut för att visa att det blöder. Den tjocka pärmen blir varm av min omfamning men vaknar ändå inte till liv. Lika livlös är föremålet som det alltid varit. Det enda som skiljer den nu från förut är fuktiga fläckar på sidor som redan blivit regnad över med sorg för länge sedan.

Jag betraktar den och den stirrar tyst tillbaka. Hur levande var den inte när jag förtvivlat torkade ansiktet med tröjkragen, för att gråten fylldes på så snabbt att jag inte såg orden som jag väntade på skulle leda mig till det fruktade men efterlängtade slutet? Den var mer levande än mycket jag känner till. Den är slutet, den är allt.

Kanske är det fel att älska något påhittat så här mycket, men jag gör det ändå.

Det där med kärlek och att älska är jävligt obskyrt ändå. Man får nog tumma lite på reglerna om man vill.