Igår skulle jag plus lite sköna kompisar ta oss några casual öl i Bastuparken och sedan kanske fylla på med ett par på Debaser om vi hade lust. Lust? Oj va vi hade lust! Vi hade så mycket lust att fem miljarder ave Maria inte skulle täcka den mängden lust vi hade. Helt plötsligt var vi högljuddast på Debaser och vips som det var fick vi snabbkurs i persiska i en taxi mot Svedmyra. Där hade vi efterfest med gitarr, youtube, brasa, kaffe och avec. Himlen var taket för vår lust och halv sju på morgonen dalade vi ner i en förnöjd sömn som självklart följdes några timmar senare av hysterisk bakfylla.

Idag lider jag därför av den stora trötthetsdöden och istället för att oja mig i fosterställning framför valfri kärlekskomedi från 2001 traskade jag iväg mot F12 för att gå på Helena Cantarell-Westlifes vernissage. Det var såklart trevligt men i mitt zombieaktiga tillstånd var jag jävligt trist. Trist och oprovocerat dryg.
Till exempel inne på 7-eleven frågade en man mig vad jag tyckte om kärleken varpå jag svarade "jag HATAR kärleken". Mest sa jag väl det för jag inte ville prata med den illaluktande kufen som ställde frågan men ändå, det var väldigt starkt sagt. Särskilt eftersom jag inte HATAR kärleken, jag ÄLSKAR fatktiskt kärleken.
Förlåt kärleken, jag menade inte att vara arg. Hoppas du inte är ledsen.

Ville bara säga det.

Hjerta hjerta hjerta.


Förlåt igen kärleken. Pizza, så mycket mer värt än ett blommogram.