Idag äter jag äggröra till frukost. Det gör mig väldigt mätt och förvirrad. Mätt för att det är galet mycket ägg och förvirrad för äggfrukost är synonymt med långa söndagsmorgnar med DN och te. För visst är det inte söndag idag? Eller har jag missat något? Dagarna blir till grumlig papier-maché när soltimmarna fylls med ett stort ingenting och nätterna oftast består av blicken limmad i taket och myror i hela kroppen. Damn you stupid ants! Jag älskar ju att sova när det väl händer. När jag sover drömmer jag tuffa äventyrsdrömmar i renässanskläder och mystiska sagospel med små fauner och ibland den förföriske Näcken.

Näcken... suck... med fiol under hakan och blomster i håret sitter han där vid bäcken och spelar så vackert att det gör ont i hjärtat, och när du är tillräckligt nära för att röra vid honom, vänder han sig om och dränker dig på stört. Är det inte typiskt? Alla lantlottor back in the days som lurades ner i bäcken av Näcken, ett pack sekelskiftesgroupies som alla var suckers för en hunkig musiker. Sedan barnsben har de varnats för Näcken och de vet precis vad som väntar när de trollbundna drar sig ner mot ån. Jag vet inte vad de stackars idioterna förväntade sig. Kanske tänkte de "jag kanske är annorlunda" "Näcken kanske faller för mig". Så är det i alla fall i mina drömmar om Näcken. Jag känner att det är en kraft som drar mig ner till sjön, alltid samma sjö, en sjö jag känner igen från verkligheten men som jag ändå aldrig kunnat minnas vilken det är. Kanske är det den lilla sjön vid Krongården i Småland som jag lekte vid en vecka när jag var barn? Hur som helst, jag dras ner mot det viskande vattnet och jag tänker "jag vet att det är annorlunda den här gången, jag är bättre nu, han kommer också att se det". När jag sätter min vänstra fot ner i mörka vattnet tystnar fiolen och han vänder sig om med det svagt rosa midnattsljuset i ansiktet. Han ler och säger lugnt; "äntligen". Jag vadar ut mot hans utsträckta hand och han drar mig till sig och börjar spela igen. Han är sval men fiolen är värmande och hans mörkblå ögon får mig att glömma det kalla vattnet. Han sätter sin krans i mitt hår och jag ser kärleksfullt mot honom, som en trogen hund. "Gå och dränk dig nu" "Nej snälla, inte den här gången" "Dränk dig nu så lovar jag att älska dig". Jag backar ut i vattnet och ser genom tårar hur hans ögon blivit svarta och fiolen spelar så det gör ont i magen. Vid crescendot stannar jag och när fiolen tvärt tystnar sjunker jag mot bottnen som en sten.

På bottnen ligger jag tillsammans med alla mina tidigare jag, alla precis lika döda, alla precis lika dumma. Hjärtslagen saktar in, min tinitus vibrerar som fiolens e-sträng och jag vaknar inte förrän sista hjärtslaget ekat på sjöbottnen.

Näcken, Näcken... Suck.