Jisses, shit-scheisse och allt däremellan. Jag kom nyss hem efter elva väldigt intensiva timmar på Karolinska akutmottagningen med min morfar. Ilskan mot hur vårdsystemet fungerar är alldeles för stor för att jag ens ska orka bli arg. Istället skattar jag mig lycklig att han till slut fått hjälp och att bra musik, lite öl och väldigt mycket kärlek kan ta hand om den fruktansvärda ihåligheten som bor i min trötta kropp. Sjukhus (i synnerhet akutmottagningar) är som dementorer, de suger ur all lycka ur ens varande. Elva timmars väntande på ingenting är dementorskyssen som stjäl själen.

Morfar fick efter många om och men åka till Jakobsbergs sjukhus för att få övernattningsvård. Man behöver inte veta så mycket mer om Jakobsberg än att det ligger sjukt långt bort, alltså, Kalle Ankas Långtbortistan-långt. Jag hade turen att träffa världens snällaste sjuktransportkillar som skjutsade mig till Slussen efter att morfar fått sitt rum. Patetiskt nog började jag böla lite av tacksamhet, tänkte typ erbjuda dem min förstfödde som tack, men de var bara glada att de kunde hjälpa till och kallade det karma för att jag varit ett snällt barnbarn som hjälpt morfar hela dagen. Jag bölade lite till och tackade på knackig polska, bad om ursäkt för att jag inte kunde tacka på somaliska, bölade ännu mer och bugade så djupt att jag nästan snubblade.

Drama, drama, drama.

Öl.

Hej!


Bildsökning Långtbortistan på Google.