Blogg.se har strulat så jag har inte kunnat blogga på hela dagen (jag vet, OMG!). Ni har inte missat så mycket mer än några timmars jämrande över hur jobbigt livet är och hur mycket jag hatar illaluktande sopor.

I natt hade jag en mycket märklig men megaspännande dröm. Drömmen handlade om att jag tillsammans med ett gäng från min gamla teatergrupp, min systers kille, och Draco Malfoy, planerade en kupp för att störta katolska kyrkan. Vi hade massa hemliga kodord, kodnamn och planerade "den sista striden" på ett ölhak i en skum del av staden utan namn som uppenbarligen styrdes av den onda katolska kyrkan.

Jag vet inte varför katolska kyrkan var så ond och varför just vi bildade motståndsrörelsen, jag minns bara att jag var väldigt rädd, räddare än jag någonsin varit, men jag visste att det här var tvungen att hända. Om inte vi klarade skulle ingen göra det. Stämningen i drömmen var lite V for Vendetta blandat med Lilla Jönssonligan för samtidigt som allvaret var svartare än min garderob så använde vi oss av fiskespön, radiostyrda bilar och hemmasnickrade teknikprylar a la årskurs fem som verktyg för att bevaka kyrkans överhuvuden.

Efter flera veckors planerande var det äntligen dags att storma domkyrkan, den var större än någon kyrka jag någonsin sett, och från dess majestätiska hallar hörde vi skärande skrik från människor som torterades.
Sen gick allt jättefort. Vi kom in i kyrkan och en strid uppstod. Alla skrek och det var blod överallt. En demon tog tag i mina vrister men syrrans kille stoppade honom. Jag sprang upp för långa trappor "jag måste hitta ärkebiskopen" sa jag till mig själv samtidigt som jag bytte låt på min ipod från "Rebel, Rebel" till "King of Spain". I en korridor som var täckt av röda mattor såg jag ärkebiskopen springa iväg från striden med sina vakter. JAg sprang ikapp dem, hoppade upp på ett räcke och samtidigt som jag sjöng "I WANT TO BE THEEEEEEE, KING OF SPAIN" flög jag ner på biskopen och svingade min yxa djupt in i hans bakhuvud.

Strax efter det här flydde vi från kyrkan, den korrupta polisen var på väg och vi kunde inte bli sedda eftersom vi bara var sjutton år gamla (jag vet jag förstod inte riktigt den delen heller men i drömmen var det självklart). På trappan utanför de stora entréportarna föll jag över Draco, som låg blek i en blodig pöl. "Lämna honom" skrek Thessan men jag kunde inte lämna honom där. Snart skulle vampyrerna komma och då är han förlorad för alltid. "LEV" sa jag, men han levde inte, han skakade på huvudet och sa "det går inte, det är för svårt". Jag grät och Draco som blödde bort i mina händer, blev till en liten katt i mitt knä. Katten var död, det var mitt fel, och allt jag kunde tänka på var hur bra "Shallow Grave" är.

Jag skrek, därför rasade kyrkan bakom min rygg och på vattnet vid min sida hade det redan blivit sommar.


"Nattmaran" av Fuseli, en av mina favoritmålningar.