Jag och Felicia har spenderat fredagskvällen åt att älta den ouppnåbara kärleken och den förbannade ensamheten. Det har gått två år sedan mitt senaste förhållande och det börjar kännas ganska deprimerande. Visserligen är det heltoppen att vara singel, men oftast tänker jag att det hade varit trevligt att vara ena halvan av något helt istället för att vara ett ensamt litet havregryn som inte får vara med i gröten.
Problemet är att människor (läs karlar) är idioter och att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är intresserad av någon.

Tips?


Nu har jag druckit lemsip och tänker ge mig fan på att sova bort den här förkylningen till imorgon.