Nu när jag skriver det här har det redan hunnit bli tisdag i Sverige och tisdag betyder att jag varit i London i en vecka. På en vecka har jag hunnit skapa mig ett nytt hem, hittat nya kompisar, "blivit" "hiphopare" (läs lyssnat på Frank Ocean och Lauryn Hill), lagat soppa fyra gånger och sovit gott precis varenda natt. Än så länge går allt bra med andra ord och det enda som egentligen är kvar på att-göra-listan är; fixa bredband, köpa matta, börja skolan och kanske köpa en krukväxt eller två. Inte så mycket, det borde jag klara av i ett nafs. Förutom det där med skolan. Jag ville liksom rusa förbi den när jag tänkte listan i huvudet för det känns så läskigt och stort.

Nästa vecka börjar jag alltså på rockskola med inriktning kul/ball och jag har nog aldrig varit räddare än nu för jag har börjat inse att det faktiskt blir av. Visst finns det inget läskigare än när ens drömmar går i uppfyllelse?
Nu har jag inget att gömma mig bakom, inget att skylla på och jag måste förstå att det kommer vara lika mycket himmel som helvete att ta mig till slutet av rocktunneln. Som det första budordet i rockbibeln säger "It's a long way to the top if you want to rock n roll" och rocknrolla vill jag ju mer än allt annat i hela världen.

Jag måste jobba hårt, vara stenhård och tro mithrilhårt på mig själv. De andra eleverna kommer äta mig till frukost om jag fegar ur och inte vågar satsa. Från och med nästa vecka äter jag bara rocks, falcon eggs and protein shakes till mellis och i skallen ska jag bara tänka "Born to Run".

Kemun världen, ta mig om du kan!