Skolan började halv elva med ett välkomnande från Sophie Daniels vår programledare och lärare. Hon har jobbat som låtskrivare åt många stora skivbolag, bland annat Simon Cowells, och verkar ha stenkoll på precis allt. Hon ser sjukt söt och snäll ut men hon är också otroligt skräckinjagande. Vet ni vad jag menar när jag säger att hon är en sån där lärare som man inte vill göra besviken? The Institutes alldeles egna professor McGonagall.
Till allas förfäran berättade hon att vi skulle uppträda med varsin låt på eftermiddagen inför hela klassen och efter en veckas festande och utan sitt egna instrument är inte det helt lätt.

Jag var paniknervös hela lunchen, svor som en galning och klagade ändlöst över hur orimligt det var att vi var tvungna att spela (jag vet, jag är orimlig, det är ju en musikskola). När den fruktade eftermiddagen väl närmade sig var klassen mer lik en hög asplöv än rockiga rockers.

Jesus vad mina händer darrade men OH LORD va kul det var! Alla var helt olika och jättecoola på sitt eget sätt. Vi fick höra folk, grunge, rock, pop, Xfactor-pop, punk, country och genrer jag inte vet vad de heter men som ger en gåshud över hela kroppen. Det blir verkligen en spännande blanding musik när ålderspannet är mellan 16 och 47 med personer som kommer från hela världen.

Nu är jag så jävla taggad på att börja skolan! FY FAN VA KUL DET HÄR SKA BLI! 


Hunkiga songwriting-läraren Jonathan satt längst bak i rummet och antecknade när alla uppträdde. Jag dog hunkdöden och crushdöden. Han är verkligen supersnygg och jag har redan undrat hur våra barn ska se ut.