Klockan har passerat midnatt, ipoden har hittat hem och blixtlåset på väskan gick igen.
Det har sagts hej då till vänner, familj och djur, men jag förstår fortfarande inte att jag ska åka. Alarmet är ställt på 06.00 och i min väska ligger tjugo kilo kläder, två kilo skor, ett kilo anteckningsböcker, en tredjedels kilo nalle och en rosa liten häst som heter Sergant Cotton-Candy Rocket Cruiser. 23,7 kilo av hela mitt liv och allt ligger i samma fula rosa väska som kommer vara ett helvete att rodda runt på Heathrow imorgon. Med gitarr i ena handen, väskan i den andra, handbagaget över axeln och med hatten på huvudet hoppas jag kunna ta mig till mitt nya hem i London.

Hemma i London.

Den ni.

23,7 kilo + London = hem?

Hoppas det.

Sista natten i mitt rum är, som alltid när jag åker iväg, väldigt ledsam. Jag har sagt förut att det är universums tryggaste kvadratmeter och det är fruktansvärt vemodigt att lämna rummet, som representerar all trygghet jag har i Sverige. Här där världens bästa personer finns, här där det aldrig är långt till havet och här där det alltid är okej att vara lite bitter. I England finns också bra personer, men det är svårt att inte få skitont i magen när man (jag) kramas med ens (mina) kompisar och vet att det är sista gången på väldigt länge, och allt pussåkramande i världen kan inte göra att det känns mindre trist att det inte går att packa ner gänget i en liten ziplockpåse som går att ta med sig överallt. 

Gänget: Jag älskar er. Ni är det bästa jag har!

Nu ska jag lyssna på Last Night of Hogwarts och säga hej då till min katt.