Felicia bodde under större delen av sin uppväxt i USA och i Sverige har hon alltid gått i engelska skolor, när vi var elva började vi därför prata engeleska med varandra. 1) för att hon var bekvämare med engelska än svenska och 2) för att det var nyttigt för mig att öva. Med Felicia som min privata coach och överkonsumerande av amerikanska tv-serier formades därför mitt engelska uttal till en relativt bred amerikanska.

När jag sedan började jobba i England började jag prata tillgjord brittiska så fort jag landade i Liverpool, det gick liksom inte att prata amerikanska när alla andra lät som Harry Potter, Hugh Grant och Emma Thompson. Vem vill låta som en North Carolina hillbilly när man kan sväva på orden som Jane Eyre eller låta sexig som James Bond. Men, MEN! Jag har aldrig slutat med jenkartugget när jag varit med Felicia.

Nu när vi är här tillsammans är jag hyperförvirrad över hur jag ska prata. Allt jag säger låter efterblivet och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Nu när jag är ute på stan själv smygpratar jag liksom brittiska med människor (jag vill ju inte känna mig som en turist, jag tillhör ju fucking lokalbefolkningen) men jag skulle aldrig våga göra det inför Felicia, hon skulle hänga mig i mina egna tarmar.

Eller i alla fall hånskratta, eller ge mig onda ögat.