Ikväll lagade jag svampcanneloni till middag och vi har druckit billigt rödvin på balkongen. Den senaste timmen har jag legat i badet tillsammans med fransk kärleksmusik och Iron & Wine. Nu är jag ren, väldigt mjuk och lite mör i huvudet efter all varm ånga och alla känslosvängar.

Pga fina gitarrplock i kombination med ljuva stämmor och rivande texter började jag tänka lite på det där med kärleken (som om jag inte tänker på det ungefär varenda minut av mitt varande). Jag tänkte "ack att få känna alla ljuva smärtor kärleken har att erbjuda" men ångrade mig ungefär två sekunder senare när jag kom på hur svårt det är att dejta. Kär och tillsammans blir man ju inte om man går ut för att spana efter potentiella livskärlekar och heartbreaks, det är ju fakta. Lättare blir det inte heller när halva världen (läs: farmor, några kompisar och jag själv) frågar redan efter knappt två veckor i det nya landet om jag träffat någon hunk. Hunkar i all ära, men jag vill träffa personen som lämnar lika stora spår i hjärtat som Total Eclipse of the Heart. Någon som vet hur jag vill ha mina ägg och som vet att jag aldrig klipper naglarna på söndagar. Någon som tycker om mig även fast jag är knäpp och som älskar mina spellistor precis lika mycket som jag. Sen om personen i fråga råkar vara en hunk (typ Tom Felton eller Colin Firth för 20 år sedan) är det inget jag kommer klaga över. Är det för mycket att kräva av varenda gullis jag råkar spänna ögonen i?

Jag vet att kärlek är svårt, men det vore skönt om jag kunde trilla över ett knippe kärlek ganska snart och sen får det vara hur knepigt det behöver vara, för slåss för kärleken; det gör jag gärna.

Ett till problem bara! Alla killar (helt utan undantag) är odrägliga hjärtekrossare. När man är med dem så är det liksom;



Men sen när de är med sina kompisar är det:


Dejtingträsket känns liksom dömt att misslyckas innan jag ens börjat. Galen ensam tant med massa katter och töntigt mycket hattar? Ja tack.