Igår åt jag och pappa brunch på Moderna Museet och fick en stor portion stockholmsk awesomeness med våra skagenröror när solen lyste upp alla pastellfärgade hus och strandvägens alla tinar och torn. Efteråt tittade vi på alla fina båtar och jag ville nästan gråta för det luktade så gott av tjära och hav.

ÅH jag vill inte åka tillbaka till London nu! Jag vill guppa på havet i en liten segelbåt och springa i skogen och låtsas att jag är Ronja Rövardotter/Pocahontas. Jag vill att mina dagar ska börja med fiskmåsarna som skriar och avslutas med ljumna kvällar med överprisad öl på en hypead uteservering.

London är ju det allra bästa jag vet och jag har aldrig haft så kul som jag har där, men det är alldeles extra svårt att lämna Stockholm den här gången. Kanske för att jag vet att jag inte kommer tillbaka förrän i slutet av juli och kanske för jag vet att jag kommer flytta tillbaka om tidigast två år. Det sliter lite på hjärtat när det vill slå på så många ställen på samma gång och det ankrar sig extra djupt nu när världens vackraste sommarstad har vaknat. Usch, hjärtat säger bara kras.